BITTE ASSARMO: Vandalisering en del i sorgeprocessen, menar ”humanistisk” sjukhuschef

Trots besöksförbud under rådande pandemi släpptes ett 30-tal anhöriga in till en döende patient på Näl, Norra Älvsborgs Länssjukhus, i höstas. Efter att de, till skillnad från så många andra anhöriga till sjuka och döende, särbehandlats och fått möjlighet att ta farväl passade de på att vandalisera sjukhuset – eftersom sorgen blev för stor. Så beskriver Sveriges radio det inträffade:

”Dom anhöriga slussades till avdelningen genom låsta dörrar och började slå sönder saker i affekt när sorgen blev för stor.”

Rubriken till inslaget lyder ”30-tal anhöriga stormade Näl – mitt i rådande pandemi”, men i själva inslaget normaliserar man det skedda genom att fortsätta lägga tyngden på de anhörigas sorg, hellre än på deras förkastliga beteende:

”Alla är uppjagade, i affekt, och börjar slå i väggarna. Efter att folksamlingen skingrats så upptäcker man att någon haft sönder en spegel och en TV på avdelningen.”

Det är inte bara Sveriges Radio som tonar ner det som skett, och förvandlar en aggressiv handling till någon märklig form av sorgarbete. Björn Järbur, sjukhusdirektör NU-sjukvården, tycker det hela är en baggis. I en intervju säger han att ”det var en del i en sorgeprocess och ett antal personer släpptes in och så blev det för många på för liten yta helt enkelt”.

Japp. Så är det förstås. Klart man stormar ett sjukhus om man har sorg, och lika glasklart är att man slår i väggar och förstör saker om man är för många på för liten yta. Något annat vore ju otänkbart.

Björn Järbur fortsätter:

”Att personalen gjorde undantag i det här fallet var ett försök att visa omtanke i ett fall med en svårt sjuk patient. Just när det gäller svårt sjuka patienter gjorde vi ett antal undantag för att på något sätt ha en humanistisk hållning till detta och det är väldigt viktigt för anhöriga förstås.”

En humanistisk hållning – jo jag tackar jag. Som givetvis också omfattar förståelse för ett alltigenom vidrigt beteende, för hur skulle det se ut om man ställde krav på människor som är ”i affekt”? Så kan vi ju inte ha det.

Att storma sjukhus och hota personal är otänkbart för de allra flesta svenskar. Den typen av beteende ingår helt enkelt inte i vår kultur. Undantag finns förstås, men generellt uttrycker vi vår sorg på andra sätt än genom att ”slå i väggarna” och förstöra speglar och TV-apparater, åtminstone medan vi befinner oss i det offentliga rummet.

Generellt är vi också rätt duktiga på att vänta på vår tur, vare sig vi är på sjukhusets akutmottagning eller på någon annan institution. Under min uppväxt, och fram till rätt nyligen, var det därför sällan det uppstod hotfulla situationer på ett sjukhus. Men idag är våld och hot vardag för sjukhuspersonal. Det är alltså högst rimligt att tro att detta beteende härrör från kulturer som kommit in i Sverige under senare år.

I nyhetsrapporteringen framgår inte vilken folkgrupp de anhöriga tillhör. Men ärligt talat är det rätt långsökt att 30 etniska svenskar skulle storma en vårdavdelning för att hälsa på en döende anhörig. När våra anhöriga går bort gör de det som regel i sällskap av de allra närmaste, som brukar vara betydligt färre än 30. Det får åtminstone mig att tro att det rör sig om vad som brukar kallas nya svenskar.

Jag tror ärligt talat inte heller att Björn Järbur skulle ursäkta 30 etniska svenskar som gick bärsärkagång på ett sjukhus. Skulle personalen ens ha gjort ett undantag från reglerna? Jag kan naturligtvis inte veta säkert, men min erfarenhet av svenskar får mig att tro att de allra flesta skulle respektera och acceptera ett besöksförbud, även när en anhörig ligger för döden, och att det därför inte skulle uppstå en diskussion om särbehandling. Så har det i alla fall varit med de av mina vänner som mist nära anhöriga under pandemin.

Kommer det dussintals människor på en och samma gång blir det dock svårare. Det stora antalet anhöriga utgör helt enkelt ett hot i sig, vilket förstås skapar rädsla hos personalen och får dem att tänja på reglerna.

Frågan man kan ställa sig är om det här synsättet på vandalisering och våldshandlingar kommer att bli prejudicerande. Kommer vissa gruppers sorg att betraktas som en rimlig orsak till att de löper amok och förstör egendom, och därmed slätas över inte bara av läkare och journalister utan även av rättsväsendet? Det skulle inte förvåna mig det minsta.

Bitte Assarmo