I fredags hade mina börsbesparingar krympt ihop med 10,2 procent. Även om jag vet att placeringarna efter några månader eller år brukar återta och till och med överträffa sina gamla värden så blir jag mer än normalt vresig av att behöva uppleva sådana prövningar. Jag gillar – utan alla jämförelser i övrigt – att föreställa mig att jag liksom Farbror Joakim simmar runt i en stadigt växande pengabinge. I det perspektivet känns en 10,2-procentig sättning synnerligen obehaglig. Det blir liksom en hålighet eller luftgrop en tidigare som jämna luftfärden och man kan inte undgå att oroa sig för en oväntad grundstötning.

Det slog mig just då att jag inte vet varför jag då och då stoppar en peng i min spargris – annat än att detta är en från barndomen överlevande vana som ungefär att varje kväll borsta tänderna och efter ett sinnrikt schema ta hand om middagsdisken (fyra friska söner, en lat man, en heltidsarbetande fru som av feministiska skäl inte tyckte hon behövde ägna sig åt sådant grovarbete).

Men eftersom det var en loj söndagseftermiddag beslöt jag mig att fråga herr Google om han vet varför folk sparar pengar. Han presenterade ett antal tänkbara skäl varav flera var nog så förnuftiga och nyttiga men på det hela taget ganska fantasilösa enligt min mening.

Det första skälet var att man skulle ha reserver vid oväntade förtretligheter som kunde drabba nära och kära. Detta nyttiga tips kom från Konsumentverket. ”Spara i första hand till en budget.” Tryggt men trist, tyckte jag, och formulerade en knepig fråga till myndigheten bara för att höra de hjälpsamma tjänstemännens svar: ”Jag sitter på klubben och har just spelat bort frugans och mitt nyköpta hus på poker. Hur ska jag förklara denna oväntade motgång när jag kommer hem? Kommer hon att nöja sig med ett jag lovar att starta ett långsiktigt sparande?”

Jag fick aldrig något svar från myndigheten, Det går att förstå. Vad skulle den ansvarige byrådirektören säga till en så uppenbart oansvarig ekonomisk lus som jag? Bra tips hade den hjälpsamma myndigheten redan lämnat på sin hemsida, till exempel att ”om man vill spara pengar så kan man göra det i ett sparkonto”. Inte ett ord om hur man ska tänka om man har fyrtal i tior och det ligger tvåhundratusen i potten.

Men hur jag än letar efter tips och vägledning när det gäller hur man ska ha glädje av sina besparingar hittar jag inget mer upplyftande än Farbror Joakim-syndromet. Det är så främmande från något nyttigt, ansvarsfullt och praktiskt man kan komma. Det handlar bara om att äga, räkna och helst också, som Farbror Joakim, simma i det glittrande guldet och de nytryckta sedlarna. Håll med om att ha ser lycklig ut. Det finns nog många som han. Annars hade han inte blivit en så populär seriefigur.

Bara inte Björnligan släpps ut på fri fot.