Jag uppskattar att sådana som du läser mina krönikor trots att de för det mesta utmynnar i tvivel, osäkerhet och i värsta fall ruelse. För övrigt skriver jag oftast inte för att jag har begripit saker utan bara för att presentera min skepsis och mina betänkligheter i mer ordnade former ungefär som när man snyggar till i en låda med gammalt skräp. (Jag har faktiskt en släkting som brukar städa i slaskhinken.)

Idag ska jag redovisa vad jag tror om Ukrainakonflikten. Det finns olika motsägelsefulla men trots det rimligt korrekta uppfattningar om hur det hela startade. En berättelse är att Ryssland den 24 februari 2022 genomförde en fullskalig invasion av Ukraina (när ordet ”fullskalig” används i beskrivningen vet man att skribentens sympatier ligger hos Ukraina vilket troligen beror på att ordvalet antyder att överfallet var oväntat och oschysst). En annan berättelse är att USA och Nato sedan Sovjetunionens fall – nittonhundratalets största geopolitiska tragedi enligt Putin – flyttat fram sina baser och raketer allt närmare den ryska gränsen vilket provocerat Putin till den grad att han till slut, efter många varningar, inlett det stora anfallet i februari 2022. Det finns även andra hyggligt trovärdiga berättelser.

Om man stod på månen och betraktade kriget genom en bakvänd kikare så att man bara såg de allra största linjerna så var det nog att USA upptäckte en chans att betala och beväpna ukrainarna, som visade sig vara oväntat skickliga soldater, för att de skulle krossa eller i alla fall allvarligt misshandla USA:s gamla huvudfiende Ryssland. Kriget stod alltså egentligen mellan USA och Ryssland med de fosterlandsälskande ukrainarna som ett slags legosoldater.

Efter ungefär två års strider började det bli tydligt att Ukraina var på väg att förlora mot ryssarna (i varje fall om inte USA ökade sina insatser). Då valdes Trump till president och spelet vändes över ända ty Trump hade ingen lust att fortsätta ett krig som tycktes dyrt och utsiktslöst.

Där är vi nu. USA håller på att iscensätta en exit strategy som går ut på att försöka lämpa över bördan för krigets fortsättning på de europeiska länderna. Problemet är att européerna inte vill åta sig detta ansvar om inte USA lovar att lämna säkerhetsgarantier vilket betyder pålitliga löften att åter axla ansvaret om européerna – som man kan ana – skulle misslyckas med att hålla Putin stången.

Ukraina är en baby som ingen far eller mor vill ta hand om. Föräldraskap och därmed ansvar tillbakavisas, oärligt i USA:s fall och med bombastiska och innehållslösa fraser i Europas fall (samt, när det gäller Sverige, blåögda förhoppningar om att USA nog i alla fall, som vanligt, kommer till vår räddning).

Jag kan inte se att någon av de två misstänkta fäderna, USA och Europa, skulle ändra sig och ta på sig det framtida ansvaret för babyn. USA – och det handlar inte bara om Trump utan det amerikanska folket – gitter inte betala för ett onödigt och utsiktslöst krig som många anser mest handlar om att göda korrupta ukrainska oligarker. Europa anser sig på goda grunder inte kunna slåss på allvar mot ryssen förrän om fem år (vilket troligen är en alltför optimistisk bedömning).

Kan detta leda till något annat än att babyn kastas för vargarna vilket betyder lämnas att klara sig själv bland de ukrainska ruinerna?