Ju äldre jag blir desto oftare tänker jag på generationerna som gick före. Jag tänker på mormor och morfar, farmor och farfar, mina föräldrar och deras syskon och jag tänker på dem med kärlek, värme och stor respekt. De var strävsamma, hårt arbetande människor som var fast förankrade i myllan och de visste hur man skulle uppskatta livets goda stunder. Som våffeldagen till exempel.

Våffeldagen var ett välkommet avbrott i en stundtals hård vardag, en dag då det vankades festligheter mitt i slitet. Min mamma berättade ofta om våffeldagarna i hennes barndom då hela familjen samlades runt köksbordet och avnjöt mormors mjuka, fluffiga äggvåfflor. Hönsen hade ju börjat värpa igen, efter vintern, och det var förstås välkommet. Och våfflorna gräddades på vedspisen, i våffeljärnet som placerades i en spiskrans.

Min mormor dog flera år innan jag föddes men hennes våffeljärn fanns kvar och när jag var barn var det mamma och moster som tog fram det och gräddade dessa fantastiska våfflor. Inte bara på våffeldagen, ska tilläggas, men det var just den 25 mars de serverades med tjock vispad grädde. Annars brukade vi bara äta dem med sylt eller socker. Vilket inte var dumt det heller!

Jag minns barndomens våffeldagar med stor glädje men jag har också en annan våffeldag i klart minne. Våffeldagen 2012, den sista då min mor var i livet. Vid det laget var hon blind, sjuk och mycket skör och hon hade för längesen börjat tappa aptiten, både på det mesta i matväg och på livet självt. Så gissa om det gladde mig när hon frågade om vi inte kunde grädda våfflor!

Jag gräddade dem på det elektriska järnet, slängde ihop en egen sylt av jordgubbar som fanns i frysen och vispade grädde till. Sedan satt vi där vid hennes köksbord med Perstorpsplattan och njöt. Vi pratade minnen, både hennes och mina, och för en kort stund var min mamma åter den mamma hon var när jag växte upp.

Ingen av oss förstod att det var sista gången vi firade våffeldagen tillsammans – eller gjorde vi det? Kanske. Kanske fanns tanken där någonstans. Några månader senare somnade hon in, min älskade mamma, och fick äntligen göra pappa sällskap.

Jag säger äntligen, för det var det hon längtade efter under den sista tiden av sitt liv. Hon var svårt drabbad av sjukdom de sista åren, efter pappas bortgång, och hon orkade helt enkelt inte mer.

Med åren har hennes sjukdom och skörhet bleknat i mitt minne. Jag minns henne numera som den starka kvinna hon var när hon var i sin krafts dagar. En kvinna som fick sin make att längta hem från jobbet på eftermiddagarna. En mor som fick sina barn att känna sig älskade och trygga. En dotter och syster som fick fadern och syskonen att känna sig behövda och betydelsefulla.

Och jag minns med glädje den sista våffeldagen vi firade tillsammans.

Foto: Gammalt våffeljärn, Digitalt museum