Alla konspirationsteoriers moder är Sions vises protokoll. Protokollet, som publicerades 1903, är ett en förfalskning som påstås redogöra för en judisk plan att ta världsherraväldet. I själva verket ska det ha författats av några ryska journalister på uppdrag av tsarens polischef i Paris i det ondskefulla syftet att inför allmänheten lägga skulden för olika olyckor på judarna (vilket förstås inte var första gången, men möjligen första gången som anklagelserna tog sig så välplanerade former).

Detta har blivit, och troligen alltid varit, konspirationsteoriernas urtyp: någon illa tåld folkgrupp anklagas för att ha gjort en hemlig plan för att ta makten från samhällets legitima innehavare eller på annat sätt trakassera dessa. Syftet är att uppvigla de legitima makthavarnas anhängare att förfölja och plåga representanter av den illa tålda folkgruppen. När pest bröt ut i Europa skyldes sjukdomen ibland på att judarna förgiftat brunnarna med smittade lik för att sjukdomen skulle ta kål på majoritetsbefolkningen och skapa mer livsutrymme för judarna själva (som kanske antogs immuna).

Alldeles bortsett från konspirationsteorierna ofta ondskefulla politiska syften så utgör de naturliga inslag i människans ständigt pågående försök att förklara sin omvärld. Om det sker i rån i närbutiken organiseras polisens spaningsarbete kanske enligt hypotesen att en eller flera personer gjort en brottsplan som sedan verkställts av en mutad, lurad och beväpnad femtonåring. Med lite ansträngning kan en skicklig historieberättare, kanske en tidningsjournalist, här tolka in flera spännande konspirationer: där har säkert funnits någon Fagin-figur som mot provision utbildat barn till brottslingar (hur skulle det annars kunna ha funnits en femtonåring med kompetens att genomföra stöten?); måste det inte ha funnits något kriminellt nätverk eller annat brottssyndikat, typ Foxtrot-ligan, som låg bakom och skötte planeringen av intjacket?

De flesta spänningsromaner och många andra intressanta berättelser är för övrigt byggda på någon variant av konspirationsteorier, till exempel sagorna om Ville Vessla hos Ture Sventon och Ernst Stavro Blofeld hos James Bond, där skurken, ofta i samråd med något konsortium av liktänkande, gör en ond plan för att skaffa sig mer eller mindre storslagna fördelar.

Efter denna långa inledning har jag så kommit fram till mitt ärende, som är missbruket av konspirationsteorier. Missbruket ligger i att en betraktare som iakttar ett märkvärdigt socialt skeende utgår från att det ligger någon sorts sammansvärjning bakom. Svårigheten för den som vill tolka skeendena är att det i vissa fall, men i långtifrån alla, är rimligt att ana förekomsten av ränksmiderier. Det svåra är att avgöra när konspirationen är en rimlig förklaringsgrund. I början av 1950-talet dömdes Fritiof Enbom och några andra med honom sammansvurna för spioneri, bland annat på Bodens fästning, för Sovjetunionens räkning. Det var ingen tvekan om att de sammansvurna faktiskt var sammansvurna och att de således genomfört en konspiration. (De sammansvurna i just det här fallet kanske inte lyckades fullfölja sitt spioneri, men även en resultatlös konspiration är en konspiration.)

Om en riktig äventyrsförfattarna fått klorna i frågan så hade han lätt kunnat utveckla den till ett äventyr baserat på ett nytt spioneriupplägg som utarbetats i Kreml i avsikt att via sovjetiska ambassader spridas över hela Europa. Hade det då fortfarande varit en konspiration? Eller om Enbomsaffären och dess arbetsmetoder blivit sovjetisk utrikespolitik? Kan sovjetisk utrikespolitik med gott samvete kallas en konspiration? I så fall skulle man med lika rätt kunna kalla hela det socialistiska och det kapitalistiska systemet för jättelika konspirationer.

Eftersom jag i mitt liv aldrig sett någon riktig konspiration – utom när en grupp sammangaddade i hemlighet planerar en uppvaktning för en kompis som ska fylla femtio – tror jag knappt att det finns några, framför allt inga som skulle ha krävt så mycket sekretess och administrativ effektivitet som judarna i Sions vises protokoll förutsattes ha kunnat ådagalägga. Denna misstro från min sida ger mig problem när jag ska försöka förklara exempelvis min teori om att det är politikerväldets egenintressen som ligger bakom nu gällande, ineffektiva pedagogiska doktriner om lågaffektivt bemötande och att lärare inte får ge bestraffningar med mera.

De som inte tror på mina teorier säger då att de inte är äkta förklaringar utan konspirationsteorier. Visst, säger de, det lågaffektiva bemötandet existerar, men hur tog det sin in i skolorna och därifrån ända in i lärarkårens hjärnor? Föreställer jag mig, undrar de maliciöst, att en konspiration av kommunister och andra vänsterpersoner bildats på Skolverket för att därifrån driva sin påverkansoperation mot Sveriges lärare?

En sådan historieberättelse hade väl med viss trovärdighet kunnat presenteras, men tankefigurernas spridning sker i verkligheten på ett diffusare sätt än genom att några intrigmakare fattar beslut i hemliga konferensrum för att senare verkställas genom förtäckt ordergivning till lägre befattningshavare i den sekreta hierarkin.

Men om det inte är genom direkt ordergivning som pedagogikens makthavare förmår lärarkåren att anamma idéer som är till lärarnas nackdel, i detta fall alltså teorin om det lågaffektiva bemötandet, hur har det då gått till?

Jag tror att vi här står inför ett föga analyserat psykologiskt fenomen som går ut på att professionella grupper, i det här fallet lärare, som under en längre tid gradvis förlorar sin auktoritet och kåranda – kom ihåg att gymnasielärare på femtiotalet hade slips, familj, hembiträde och respektabla boenden – också tappar sitt självförtroende och den kåranda som de upparbetat för sin egen utveckling och till sitt beskydd. Härigenom förlorar de även sitt förnuft och förmåga att resonera. Det hela är en fråga om makt och lärarna har förlorat sin och står därför prisgivna och utan kraft att försvara sina intressen. Som slavar måste de lyda och som slavar flyr de in i administration och annan skenverksamhet.