Sedan batterikonceptet Northvolt nu verkar övertygande avdödat – för all del, det kan kanske komma någon kines och köpa konglomeratet för ingenting och använda fabriken för att skruva ihop kinesiska bilar inom EU:s tullmurar – så är fältet fritt för skadeglada spekulationer och ansvarslöst eftersnack eftersom risken att företagarduon Carlsson/Mix plötsligt som galten Särimner ska återuppstå med friska mångmiljardkrediter från inställsamma myndigheter får betraktas som utplånad från världens yta.

Hur ska man förklara Northvolt (och deras norrländska kollegor som ska göra fossilfritt stål och nu i sin tur troligtvis står på avskjutningsrampen för den sista färden till den eviga skammens frid)? Hur är det möjligt att Pettersson och Bendel-figurerna Carlsson och Mix lyckades bondfånga ett helt härke av privata och framför allt statliga penningförvaltare? Hur är det möjligt att sådana offentliga förvaltare av medborgarnas pengar så lättvindigt, och tydligtvis utan minsta kontroll, kunde satsa till synes ändlösa pengar i de återuppståndna bondfångarnas projekt?

Jag frågade en vis nationalekonom i bekantskapskretsen hur hon såg på detta svårbegripliga problem. Borde inte vi moderna och välutbildade människor vara mentalt vaccinerade mot sol- och vårare? Hur kan erfarna förvaltare i pensionsfonder och skickliga kommunalpolitiker bli lika blåsta som någonsin halvdementa 85-åriga damer som blir svindlade per telefon.

Jag vet precis vad svaret är, sa den visa nationalekonomen i bekantskapskretsen sedan hon funderat ett ögonblick. Det finns för mycket pengar.

Jag spetsade öronen och lyssnade noga, ty hennes uppfattning tangerade funderingar jag själv har haft under det senaste året. Inflationen har man knappast kunnat underlåta att notera när en normalfylld ICA-kasse kostar dubbelt så mycket som för några år sedan. Det kallas för inflation och det kommer sig av att det trycks mer pengar än vanligt (även om processen kallas något finare, ”operationer i öppna marknaden”, till exempel). Dessutom har jag inte kunnat undvika att uppmärksamma de hialösa affärerna och företagsvärderingarna i trakten av Silicon Valley, där aktiepriserna kan gå upp utan att bolagen någonsin gjort vinst. Och det verkar finnas hur många investeringsfonder som helst som betraktar det som en förmån att få satsa miljoner i bolag som ännu knappt finns och långt mindre visar något positivt resultat.

Jag jämför med hur det var för tjugo år sedan när jag själv drev börsverksamhet med uppgift att hjälpa utvecklingsbolag att hitta investerare. Kanske var dödlighet hos sådana bolag fullt i klass med dagens situation, men det fanns bara snålt med riskkapital i marknaden (vilket hade fördelen att det var billigare än idag att förlora sina investeringar i de tyvärr då och då oundvikliga fallissemangen).

Att det finns för mycket pengar som snurrar omkring i jakt på avkastning, sa den visa nationalekonomen, ser man också på börskurserna som i flera år stigit. Det är inte för att vinstutsikterna förbättrats utan för att det finns ett moln av riskvilligt kapital som svävar över jordens yta på jakt efter vad som helst som på osäkra grunder ser ut att kunna ge lite avkastning.

Det ger en föraning om en börskrasch, sa jag bekymrat.

När det finns för mycket kapital som bara leder till inflation och spekulation så måste en del av kapitalet destrueras, sa nationalekonomen.

Som till exempel genom att Northvolt gör bankrutt, föreslog jag.

Jag tror att problemen beror på befolkningarnas, och därför världsledarnas, skräck för massdöd under coronapandemin, fortsatte nationalekonomen. De visste inte vad de skulle göra för att lugna sina panikslagna medborgare. Därför beslöt beslutsfattarna att medborgarna i många länder skulle hålla sig hemma i stället för att gå till jobbet för att på så vis stoppa virusspridningen. (Och i andra länder där det inte var förbjudet att gå till jobbet stannade många hemma för livskvalitetens skull.) Då tjänades inga pengar och myndigheterna kände sig tvingade att trycka mer och dela ut för att lindra folks ekonomiska besvär. På det viset ökade penningmängden. Priserna stiger genom en ond logik varav vi fortfarande lider. Vi tvingas ta konsekvenserna av våra förvirrade beslut.

Fast bakom allt detta ligger också den ockulta frälsningslära som politikerna gjort till sin religion, nämligen den solida och allmänt utbredda tron på en av politikerna iscensatt internationell kampanj för att undvika den yttersta klimatdomen. Det är svårt att föreställa sig att en aldrig så hederlig tjänsteman med uppgift att dela ut stödmiljarder till undvikande av världens undergång i ett sådant uppskruvat andligt stämningsläge skulle vägra utbetalning bara för att han misstänker att projektet, till exempel just Northvolt, inte är tekniskt genomförbart. För att undslippa kritik för vantro inför klimatvetenskapen släpper han gärna iväg några miljarder av skattebetalarnas pengar. Han har ju ädelt uppsåt, hur skulle han kunna klandras?