Den 14 februari i år höll vicepresidenten J.D. Vance ett tal inför den europeiska högnivåsäkerhetskonferensen i München. Gräddan av europeiska högnivåsäkerhetskonferensdeltagare, ungefär 500 stycken inklusive 35 statschefer och andra nationellt ledande politiker, väntade ivrigt på lugnande och framåtblickande ord från vicepresidenten. I stället fick de en chock. Han skällde ut dem för vad han menade var deras svek mot deras medborgare och demokratins heliga principer, inte minst yttrandefriheten.

Hela föreställningen var enligt min uppfattning mycket upplyftande, dels eftersom det rent allmänt är nyttigt för makthavare att bli satta på plats, dels för att Vance hade rätt; yttrandefriheten är en av demokratins grundbultar, fullt i nivå med den allmänna rösträtten, vilket europeiska ledare knappast har förstått ty de betraktar yttrandefriheten som en villkorlig och tillfällig ynnest till medborgarna som det politiska ledarskapet vid behov kan återta.

Föga anade jag då att ett ännu mer epokgörande tal, som växte ur ett liknande – och av många lika avskytt – politiskt tänkande hade avhållits bara tre veckor tidigare vid globalismens högborg World Economic Forum av en annan nationell politisk ledare, nämligen Argentinas president Javier Milei (bilden). Men detta tal har jag sedermera upptäckt.

Milej nöjde sig inte, som Vance, med att skälla ut publiken och att hylla demokratin, utan han presenterade en sammanhängande samhällstolkning som, ursäkta att jag säger det, påminner om den som jag under de senaste femton åren suttit här uppe i den kalla Nord och under svåra tankemödor och allmänt ointresse knåpat ihop. Jag är särskilt imponerad över att han så tydligt ser den för många inte självklara kopplingen mellan den PK-istiska (wokeistiska) ideologin och politikerväldets maktutövning. Hallå, Javier, får jag bjuda dig på lunch?

Låt mig citera några sekvenser ur Mileis tal. Han börjar med att berätta att presidenten i ett notoriskt misslyckat land, Argentina, således han själv, ett år tidigare hade stått på samma plats och talat:

Landets president, Argentina, som inte var politiker, som inte hade något stöd i lagstiftningen, inget stöd från guvernörer, företagsledare eller mediegrupper. I det talet, där jag stod framför er, sa jag att det var början på ett nytt Argentina, att Argentina hade varit infekterat av socialismen alldeles för länge, och att det hos oss återigen skulle omfatta frihetens idéer – en modell som vi sammanfattar som försvaret av liv, frihet och privat egendom.

Ett år senare måste jag säga att jag inte längre känner mig så ensam.

Jag känner mig inte ensam, för världen har omfamnat Argentina. Argentina har blivit ett globalt exempel på finanspolitiskt ansvar, på ett åtagande att uppfylla våra skyldigheter och, naturligtvis, ett åtagande att lösa inflationsproblemet.

Vi är också ett exempel på ett nytt sätt att bedriva politik, som handlar om att säga människor sanningen rakt i ansiktet och lita på att de kommer att förstå.

Och långsamt har det som en gång verkade vara woke-vänsterns absoluta globala hegemoni i politik och utbildningsinstitutioner, i media, i överstatliga organisationer eller till och med i forum som Davos, börjat falla sönder. Och jag hoppas, för frihetens idéer börjar växa fram.

Om vi vill förändra, om vi verkligen vill försvara medborgarnas rättigheter, måste vi först och främst säga sanningen till dem. Och sanningen är att det är något allvarligt felaktigt med de idéer som har främjats genom fora som detta.

Men en stor del av den fria världen föredrar fortfarande bekvämligheten i det som är bekant, även om det kan vara fel väg. Och de kommer att insistera på att tillämpa misslyckandets recept, och den stora börda som är den gemensamma nämnaren bland de länder och institutioner som misslyckas är woke-ideologins mentala virus.

Detta är vår tids stora epidemi som måste botas. Det är den här cancern vi måste bli av med. Denna ideologi har koloniserat världens viktigaste institutioner – från de politiska partierna och regeringarna i ledande västerländska nationer till organisationer för global styrning, till och med icke-statliga organisationer, universitet och medier. Det är nödvändigt att bryta dessa ideologiska bojor om vi vill inleda en ny guldålder.

En ny politisk klass [som heter politikerväldet om jag får bestämma; PE:s anm], driven av kollektivistiska ideologier och som utnyttjade kristider, såg det perfekta tillfället att ackumulera makt. Allt välstånd som skapats av kapitalismen fram till dess och i framtiden skulle omfördelas genom ett system av centraliserad planering, vilket skulle sätta igång en process vars katastrofala konsekvenser vi lider av idag.

Och detta är i grunden, i grunden vad wokeism handlar om, resultatet av omkastningen av västerländska värderingar. Var och en av vår civilisations pelare har ersatts av en förvrängd version av sig själv genom olika mekanismer av kulturell omstörtning.

Negativa rättigheter till liv, frihet och egendom förvandlades till en artificiellt och konstlad och ändlös lista över positiva rättigheter. Först var det utbildning, sedan bostäder, och från och med då absurditeter som tillgång till internet, tv-sänd fotboll, teater, kosmetiska behandlingar och ett oändligt antal andra önskningar som förvandlades till grundläggande mänskliga rättigheter.

Rättigheter som någon naturligtvis måste betala för, och som bara kan garanteras genom den oändliga expansionen av den motbjudande staten.

På denna grund byggdes wokeismen – en ideologi av monolitiskt tänkande som upprätthålls av olika institutioner vars syfte är att straffa oliktänkande, feminism, mångfald, inkludering, rättvisa, invandring, abort, miljö, genusideologi, bland annat. Dessa är alla olika huvuden av samma djur som syftar till att rättfärdiga statens expansion genom att tillägna sig och förvränga ädla ändamål.

Wokeism manifesterar sig också i ondskefull radikal miljöaktivism och klimatförändringsagenda. Att bevara vår planet för framtida generationer är en fråga om sunt förnuft. Ingen vill bo på en soptipp.

Men än en gång har wokeismen lyckats pervertera denna grundläggande idé. Från att ha bevarat miljön för mänsklig njutning har vi gått över till en fanatisk miljöaktivism, där vi människor ses som en cancer som måste utrotas och ekonomisk utveckling betraktas som föga mer än ett brott mot naturen.

Wokeismen har också förvrängt frågan om invandring, den fria rörligheten för varor och människor är en grundpelare i liberalismen.

Det vet vi mycket väl. Argentina, USA och många andra länder blev stora tack vare immigranter som lämnade sina hemländer i jakt på nya möjligheter. Men vi har gått från att locka till oss utländska talanger för att främja utveckling till att nu omfamna massinvandring, som inte drivs av nationella intressen utan av skuld.

Eftersom västvärlden påstås vara grundorsaken till allt ont i världen i historien, måste den gottgöra sig själv genom att öppna sina gränser för alla, vilket leder till en form av omvänd kolonisering som liknar kollektivt självmord.

Och wokeismen försöker också kapa vår framtid eftersom den genom att dominera fakulteterna vid världens mest prestigefyllda universitet formar eliten i våra länder till att förkasta och förneka den kultur, de idéer och de värderingar som gjorde oss stora, vilket ytterligare skadar vår sociala struktur.

Vilken framtid har vi om vi lär våra ungdomar att skämmas över vårt förflutna? Allt detta har utvecklats och utvecklats i allt högre grad under de senaste decennierna, efter Berlinmurens fall.

Märkligt nog började fria nationer att förstöra sig själva när de inte längre hade motståndare att besegra. Freden gjorde oss svaga. Vi besegrades av vår egen självbelåtenhet. Alla dessa och andra villfarelser, som vi inte kan räkna upp på grund av tidsbrist, är de hot som idag hotar västvärlden.

Inför var och en av dessa diskussioner är wokeismens första strategi att misskreditera dem av oss som utmanar dessa saker först genom att stämpla oss och sedan genom att tysta oss. Om du är vit måste du vara rasist. Om du är man måste du vara en kvinnohatare eller en del av patriarkatet. Om du är rik måste du vara en grym kapitalist. Om du är heterosexuell måste du vara heteronormativ, homofob eller transfobisk.

Och vad för slags samhälle kan wokeismen skapa? Ett samhälle fyllt av förbittring där det bara finns två typer av människor – de som är nettoskattebetalare å ena sidan och de som är förmånstagare av staten å den andra. [Milei använder faktiskt uttrycket ”nettoskattebetalare”, det är inte jag som stoppat in min egen otympliga neologism i hans text; PE:s anm.]

Och med detta syftar jag inte på dem som får socialbidrag för att de inte har tillräckligt att äta. Jag talar om de privilegierade företagen, bankirerna som räddades under subprime-krisen, majoriteten av medierna, indoktrineringscentra förklädda till universitet, den statliga byråkratin, fackföreningarna, sociala organisationer och svågerföretagen som lever på de skatter som betalas av hårt arbetande individer och skattebetalare.

Jag säger det igen, den politiska klassen är en domare och intressent, en part som är intresserad av denna omfördelning. Den som omfördelar är naturligtvis den som behåller lejonparten. Och trots de kosmetiska skillnaderna mellan olika politiska partier delar de intressen, partners, överenskommelser och ett orubbligt engagemang för att upprätthålla status quo.

Det är därför jag kallar dem alla för statens parti, ett system som gömmer sig bakom välmenande retorik och hävdar att marknaden misslyckas och att det är de som är ansvariga för att rätta till misslyckandena genom regleringar, tvång och byråkrati.

Av samma anledning, eftersom wokism inte är något annat än en systematisk plan av statens parti för att rättfärdiga statliga ingripanden och öka de offentliga utgifterna, innebär detta att vårt första och främsta uppdrag – om vi verkligen vill återta västvärldens framsteg och bygga en ny gyllene era – måste vara en drastisk minskning av statens storlek.

Inte bara i vart och ett av våra länder, utan också en drastisk minskning av alla överstatliga organisationer, eftersom detta är det enda sättet att utrota detta perversa system, att dränera dess resurser för att ge tillbaka till skattebetalarna vad som tillhör dem.

Avslutningsvis vill jag vända mig direkt till världens ledare, till alla dem som leder de båda nationalstaterna, men också till stora ekonomiska grupper och inflytelserika internationella organisationer, vare sig de är närvarande här i dag eller lyssnar från sina hem.

De politiska formlerna från de senaste årtiondena, som jag har hänvisat till i detta anförande, har misslyckats och kollapsar nu under sin egen tyngd. Det betyder att tänka som alla andra gör, läsa vad alla andra läser och säga vad alla andra säger, bara kan leda till fel. Även om många fortfarande insisterar på att marschera mot stupet.

Jag undrar hur World Economic Forum, som är allvarligt medskyldigt till den utveckling som Milei vill motverka, kunde tåla honom gång på gång framföra sådana här utskällningar:

Och tyvärr är detta den övertygelse som institutioner som denna har främjat i 40 år, och ingen här kan låtsas vara oskyldig. I årtionden har det funnits en dyrkan av en ondskefull och mordisk ideologi, som om den vore en guldkalv, som rör himmel och jord för att påtvinga den på mänskligheten.