Här kommer en tanke som anknyter till Lorentz Lyttkens inlägg igår. I inlägget kritiserar Lyttkens vänsterns krav på ökad beskattning av investeringssparkonton (ISK).

Om jag vore en girig stat som ville veta vilka tillgångar mina undersåtar satt på, skulle jag införa en skatteförmånlig sparform i stil med ISK.

Med hjälp av detta lockbete skulle jag kunna få in folks tillgångar i ett system som är lätt att övervaka, kartlägga och i framtiden beskatta.

Min dröm vore att få folk, som i dag gömmer sina tillgångar i form av guld och juveler i kassaskåp (eller nedgrävda någonstans) eller i fastigheter utomlands, att växla in sina värdesaker mot digitala siffror på en skärm. Alla transaktioner skulle då kunna registreras.

När folkets tillgångar väl har förvandlats från guld och juveler, eller tomter och hus i Långtbortistan, till digitala tecken, kan jag – närhelst jag vill – konfiskera alltihop med en knapptryckning i riksdagen.

Det värsta jag vet, som girig och maktlysten stat, är tanken på att folk har guld och juveler undangömda i sina hem, utom räckhåll för min långa arm.

När undersåtarnas pengar väl finns i systemet är ägarna maktlösa och helt beroende av min välvilja. Jag kan beskatta deras pengar. Jag kan frysa deras konton. Jag kan ta alltihop – så länge jag hittar på tillräckligt bra förevändningar.

Och om inte jag gör det, så kanske en framtida stat, ledd av en annan regering, gör det. Reglerna och skattesatserna är inte skrivna i sten.

Oavsett vad tanken var när ISK infördes 2012, innebär sparande i denna form i praktiken att du lämnar över kontrollen över dina tillgångar till staten.

Nota bene: jag har ingenstans påstått att den svenska staten är girig eller maktlysten eller att det skulle finnas någon dold agenda bakom införandet av ISK.