Under långa och lyckligtvis händelselösa flygresor brukar jag fundera över eviga frågor, som aldrig har några säkra svar, som till exempel om det finns någon gud. På rutten mellan Faro i södra Portugal och Stockholm föll det sig därför naturligt att filosofera kring demokratin, som alltid måste återupptäckas för att inte förintas.

Jag tror, just nu i alla fall, att den rätta metoden att närma sig ämnet inte är så mycket att läsa vad stora tänkare sagt i frågan – även om man såklart inte ska förakta vad sådana som Platon och Montesquieu när det gäller att anlägga en hyggligt armerad grund för de fortsatta konstruktionerna; jag föreställer mig alltså att rätt svar förändrar sig över tiden ungefär som epokernas arkitektur även om en barockkyrkas fundament troligtvis inte skiljer sig så särskilt, i varje fall inte till sin funktion, från en skyskrapas – utan i stället att låta resonemangen utgå från den ständigt föränderliga värld vi ser omkring oss, kort sagt det så kallade livet.

Den hållbara grunden för alla tiders outtröttliga ältande om demokratins karaktär är nog att det handlar om en kombination av två väsensskilda element, å ena sidan det där med allmän rösträtt, å den andra om fri- och rättigheter. De senare består, som man hör av beteckningen, av två olika saker, dels till exempel yttrandefrihet och näringsfrihet, företeelser som jag gillar, dels barn- och hyresbidragen, rättighetskoncept som jag menar att man kan vara mer skeptisk emot.

Jag menar i detta fall, någonstans i luften en bit från Amsterdam, att teknikens utveckling gör att man bör tänka lite extra just på yttrandefriheten. Förr i tiden kunde yttrandefriheten inte göra så stor skada annat än lokalt eftersom folk i allmänhet inte kunde yttra sig till fler än släktingar, arbetskamrater och grannar då teknikförstärkta opinionskanaler såsom tidningar och radio inte stod till vanliga människors förfogande vilket gjorde att mängden potentiellt stötande uppfattningar som kunde spridas var strängt begränsad och att krav på radikal yttrandefrihet därför inte var särskilt omvälvande (vilket förstås inte hindrade att många av dem som lät tungan löpa blev hårt bestraffade).

Men nu är det andra tider eftersom praktiskt taget alla människor i hela världen tack vare sådana som Facebook och X kan tala till praktiskt taget alla andra människor i hela världen. Därför kan yttrandefriheten över en natt förvandlas till en atombomb när det inte sitter ett begränsat antal grindvakter, som lätt skulle kunna oskadliggöras av makten om den kände sig pressad, vid tryckpressarna och radiomikrofonerna för att förhindra att vanliga människor kommer till tals.

Med allt detta menar jag att yttrandefriheten kan vara ett kraftfullare verktyg än någonsin tidigare och därför bör övertänkas extra noga. Ett aktuellt fall är den nyligen mördade koranbrännaren Salman Momika. Om han förr i tiden, det vill säga före Facebook, hade skändat islams heliga bok så skulle nyheten om dådet aldrig spritt sig utanför Bagdad. Framför allt hade saken inte behövt störa oss i Sverige. Men nu finns Facebook och nu har islam fått fäste i Sverige, vilket jag tror är olika mönster i samma kalejdoskop, och då kryper skändningarna och morden oss närmare inpå kroppen. På det viset har vi fått ett nytt obehag att ta ställning till. Vad gör vi då med yttrandefriheten, till exempel envars rätt att elda upp en koran som lindats i baconskivor? Ska sådant förbjudas eller ska det tolereras och kanske till och med uppmuntras för demokratins skull?

Svaret är inte självklart. En logik kan vara att muslimer inte ska behöva känna sig kränkta i sin gudstro och att svenskar därför måste maka åt sig och lämna större andligt utrymme åt Mohammeds anhängare. Den logiken går att begripa men inte, enligt mitt förmenande, att acceptera. Om vi knaprar på yttrandefriheten kommer läget bara att bli värre när olika trosuppfattningar upptäcker att de med lite våld eller hot om våld flytta fram sina positioner.

Jag tror i stället att det här är rätt läge att förstärka yttrandefriheten. Nu är det dags att upphäva lagen om hets mot folkgrupp. Den är i alla fall en modern eftergift åt det politiskt korrekta. Det är nu demokratin prövas på riktigt.