En dag förra veckan hade jag ett ärende på ett myndighetskontor i Uppsala. Jag upptäckte då att myndigheten i fråga hade flyttat – igen. För sjuttioelfte gången. Jag har tidigare av och till funderat på varför olika myndigheter, till exempel Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, ständigt flyttar runt inom staden.

De flyttar dessutom runt inom ett ganska begränsat område, ofta inom samma kvarter.

Efter att ha gått i tio år i Patrik Engellaus skola, det vill säga läst hans texter här på Det Goda Samhället, tror jag mig ha skaffat mig en del teoretiska verktyg för att äntligen kunna plocka isär och förstå detta mysterium.

Jag kan inte vara säker på att jag har rätt. Detta är ett försök att förstå ett till synes irrationellt beteende hos myndigheter, som trots att de fungerar, alltid ”rör på sig” och aldrig ”slår sig till ro”.

En nyckel till förståelsen ligger sannolikt i de skattefinansierade verksamheternas inneboende drivkraft till ”omsättningsmaximering”. I artikeln ”Vinst- respektive omsättningsmaximering” (10 mars 2014) skriver Engellau att för anslagsfinansierade organisationer är målet en ökad omsättning, inte en ökad vinst:

”En anslagsfinansierad organisation som maximerar vinsten, det vill säga skillnaden mellan anslaget och kostnaderna, skjuter sig i foten eftersom de anslagsbeviljande politikerna nästa år skulle säga att vi kan dra ned anslaget eftersom en del av det uppenbarligen inte behövdes för verksamheten.”

”Därför”, konstaterar Engellau, ”eftersträvar anslagsfinansierade organisationer maximerad omsättning.”

Dessa byråkratier styrs med andra ord av ”use it or lose”-principen. Om de inte använder hela sin budget riskerar de att få mindre medel under nästa budgetår. Att ständigt flytta runt till olika lokaler är ett utmärkt sätt att rättfärdiga utgifter och skapa ett sken av ”framsteg”, ”utveckling” och ”aktivitet”.

De kostsamma omlokaliseringarna gör det möjligt för myndigheten att göra slut på varje skattekrona och skapar gynnsamma förutsättningar för en framtida fetare budget.

I artikeln ”Parkinson och jag” (22 november 2021) förklarar Engellau hur byråkratier fungerar i enlighet med ”Parkinsons lag”. Marinhistorikern Northcote Parkinson (1909 – 1993) formulerade sin lag någon gång på 1950-talet.

Denna lag stadgar att byråkratiers arbete automatiskt expanderar så att budgeten går åt:

”Lämna aldrig någon del av din budget outnyttjad vid budgetårets slut för då kommer de oanvända pengarna att frysa inne och ditt anslag för nästa år anpassas nedåt till vad du visat dig kunna göra av med.”

De är också omsättningsmaximerande: ”De tar inte bara de budgetar de får som hos Parkinson utan försöker aktivt påverka de anslagsbeviljande aktörerna (som för det mesta är politikerna).”

Lagen innebär också, skriver Engellau, att dessa byråkratier strävar efter att ständigt uppfinna nya behov för att motivera sin expansion.

Ett sådant behov, tänker jag, kan, när man har slut på fantasi, vara behovet av nya lokaler.

Engellau har genom åren skrivit mycket om hur anslagsfinansierade verksamheter motiverar sina budgetar, till exempel i denna artikel om hans tid inom den svenska biståndsbyråkratin; ”Forskaren som alltid får vatten på sin kvarn” (12 juli 2020):

”Mitt första seriösa uppdrag inom myndigheten bestod i att jag, utan någon särskild kunskap i frågan, medverkade i en grupp som skulle författa verkets anslagsäskande, den så kallade petitan, för nästkommande budgetår. Då förstod jag, utan att någon förklarade det, att syftet var att öka myndighetens budget så mycket som möjligt.”

Omlokaliseringar av myndigheter skapar intrycket av att de är aktiva, tar initiativ, arbetar mot nya mål och ”förbättrar” verksamheten. Det är stora projekt som håller personalen sysselsatt, och sannolikt också ger möjlighet till långa och trevliga möten och konferenser.

I artikeln ”Grundprinciper” (17 januari 2022) skriver Engellau:

”Anslagsfinansierade organisationer maximerar i stället omsättningen eftersom mer pengar till apparaten som helhet medför nya utvecklingsmöjligheter för dem som jobbar där, konferenser, kanske högre löner, internutbildning, snyggare kontor, fler chefspersoner med fler underställda medarbetare, chanserna är oändliga.”

Dimslöjorna runt mysteriet med de ständigt kringflyttande myndigheterna kanske äntligen har skingrat. Jag har grunnat över detta mysterium i många år, sedan jag först började lägga märke till det i tjugoårsåldern.

På den tiden saknade jag dock de intellektuella verktygen för att kunna ta mig an ett försök förstå de ekonomiska mekanismer och intressen som döljer sig bakom slöjorna.