Det finns många angelägna saker som jag underlåter att göra i min idoga strävan att försöka begripa vårt land, inte minst gängse mentaliteter och hur landet styrs. Jag orkar helt enkelt inte engagera mig i allt mög. Därför har jag inte berört den statliga utredningen SOU 2024:53 Stöd till invandrares utvandring, som presenterades i juni förra året, sedermera mest känd för förslaget att betala 350 000 kronor till invandrare som lämnar Sverige och reser hem. Men nu har jag läst utredningen, som måste vara ett av de mest förbluffande alster som kommit från den statliga utredningsapparaten.

”Förbluffande” betyder inte att den skulle vara dålig. Den är i själva verket eftertänksamt och logiskt men samtidigt olydigt resonerad (av enmansutredaren Joakim Ruist) om man med ”olydig” menar att enmansutredaren inte alls på det vanliga byråkratiska sättet har anpassat sig efter regeringens vanliga små vinkar avseende vad en utredning ska komma fram till.

Avnjut exempelvis följande ”Avslutande kommentar”:

Kärnan i utredningens uppdrag är att studera hur andra länder arbetar med stöd till invandrares frivilliga utvandring, för att finna metoder som kan leda till att sådan utvandring kraftigt ökar. Utredningen har dragit slutsatsen att sådana metoder inte står att finna. Utredningen tillstår därmed att den har misslyckats med kärnan i sitt uppdrag. Men menar att den har gått igenom det informationsunderlag som finns i frågan – och att misslyckandet beror på att inga erfarenheter av eller indikationer på lämpliga sätt synes existera.

Jag har aldrig pratat med enmansutredaren, utan har bara en allmän och löst grundad respekt för personen som föga anpasslig, men jag kan föreställa mig scener som möjligen ligger bakom sådana formuleringar. Ministern, då Maria Malmer Stenegard, förklarar skriftligen för utredaren att ”utredningen har i uppdrag att se över hur invandrares frivilliga utvandring kan kraftigt stimuleras och öka”.

Eftersom jag själv är en erfaren offentlig utredare vet jag precis vad detta betyder. Det betyder att Ruist av något politiskt förutbestämt skäl, som jag inte känner till, ska komma fram till att det lämpligaste vore att ge hemvändare en tredjedels miljon kronor eller så. Som utredare förväntas man därvid lyda matte och komma fram till att vetenskapliga och andra oantastliga skäl talar för att just något sådant är den optimala lösningen. Vad utredaren definitivt inte förväntas göra, om han bespetsat sig på att bli något annat än en engångsutredare, är att förklara för statsrådet att uppdraget inte går att genomföra och att han misslyckats för att de lämpliga metoderna inte står att finna. Mission impossible, helt enkelt.

Det måste ha förekommit åtskilliga livaktiga meningsutbyten mellan grötmyndiga politiker, som redan hade bestämt vad de ville, och en, som det verkar, sturig utredare. Utredningen utgår från att det kan finnas två mål för en tänkt hemresepeng, dels det sociala målet att pengen ska vara till nytta för mottagaren, dels att de offentliga finanserna ska tjäna på det.

Avseende det första målet kommer utredaren med en besk idé som därefter verkar försvinna, nämligen:

Utredningen bedömer att det förstnämnda målet i sig endast kan motivera bidrag av lägre storlek, ungefär i nivå med dagens svenska eller lite högre än så.

Det betyder att pengen troligen skulle vara till större nytta för mottagaren om den vore mindre. Skälet till detta är oklart men verkar gå ut på att mer pengar till hemresande vore orättvist mot dem som inte reser hem. En läsare kan inte begära att förstå allt.

Det offentligfinansiella målet med hemresepengen är inte särskilt imponerande. Utredningen har kommit fram till att staten nettoförlorar pengar under första femton åren men att systemet efter 25 års drift skulle ge staten ett överskott på 200 miljoner kronor (vilket, skulle jag tro, är mindre än vad det skulle kosta att administrera denna komplicerade tilläggsapparat till in- eller utvandringsbyråkratin).

Om jag hade varit ensamutredare, något som jag förstås aldrig kommer att bli, så skulle jag ha föreslagit ett helt omvänt system. Om Sverige nu vill att ett hyggligt antal invandrare ska lämna landet så skulle jag göra livet lite svårare för dem som insisterar på att vara kvar och leva på bidrag i stället för att muta ett litet fåtal, som antagligen inte tillhör de allra mest utsatta, med den föreslagna hemresepengen (eller kanske göra båda). I utredningen finns inte ens något resonemang om piskans och morotens relativa för- och nackdelar.

Några allmänna nackdelar med hemresepengen, som noggrant redovisas, är att målgruppen skulle kunna uppfatta att den inte är välkommen i Sverige vilket kunde göra dessa människor mindre benägna att medverka i arbetskraften och i stället bli kriminella. En annan nackdel vore att en del skulle anse det orättvist om staten satt och räknade på vilka invandrare som den skulle tjäna mest på att bli av med. Detta skulle kunna ”skada tilliten till och respekten för välfärdsstaten och samhället” och den skadan skulle ”med stor säkerhet” vara tillräcklig för att utradera statens vinst på 200 miljoner kronor om året.

Sverige vill kanske hemförlova ett antal invandrare som inte gör särskilt mycket nytta, men detta får alltså framför allt inte drabba välfärdsstatens glans och goda rykte. Quad erat demonstrandum.