Man skulle nästan kunna tro det, med tanke på att alla medier skriver spaltmeter om ”nyårsdagspizzan” varje år. Plötsligt är alla förmaningar och pekpinnar borta – inget snack om hållbarhet eller matsvinn när Foodoras och Uber Eats motorburna bud åker kors och tvärs för att leverera pizzor till bakfulla nyårsfirare som slänger hälften i soporna. Konsumtion är med ens charmigt och medierna skriver förhoppningsfulla profetior om att nya försäljningsrekord kanske kan slås.

Inte ens det faktum att nyårsdagens pizza bottnar i att folk är så bakis på nyårsdagen att de inte orkar hasa sig ut i köket och laga till en enkel lunch eller middag får medierna att stanna upp och tänka som de annars brukar göra, att här finns minsann skäl för uppfostring. Nej då, nyårsdagens baksmälla är bara mysig och kul och de där pekpinnarna som delas ut till folk som vill ta en nubbe till julsillen är helt frånvarande när det ska firas nyår med bubbel och raketer.

Det är givetvis inte pizzan i sig som är problemet. Folk har ätit pizza och annan snabbmat på nyårsdagen ända sedan det överhuvudtaget blev möjligt att införskaffa färdigmat denna dag. Dessförinnan åts det ofta rester. Så varför har ”nyårsdagspizzan” fått så starkt fäste i massmediernas rapportering och varför lyser det uppfostrande förmynderiet, som annars genomsyrar allt som skrivs, med sin frånvaro?

Jag misstänker att det beror på att det är en ny företeelse, som inte har något med våra rötter och traditioner att göra. Att pizza är en maträtt som tagit sig hit via migration och inflyttning.

Om det hade varit så att svenskarna istället tillbringat nyårsdagen med att gå man ur huse och steka kolbullar med fläsk över öppen eld hade medierna förmodligen slagit ner på ”nyårsdagskolbullen” som kränkande för alla som kommer från en kultur där fläsk är orent. Kulturskribenterna hade försökt överträffa varandra i kolbulle-hat och malliga morgontidningen hade publicerat ett helt uppslag där Nordiskas intendent Jonas Engman hade fått uttrycka sin oro över hur svenskarna står där och steker fläsk och exkluderar.

En annan orsak är sannolikt att merparten av landets pizzabagare är utlandsfödda eller åtminstone har sina rötter i fjärran länder. Inte Italien, inte nu längre, utan från kulturer som ses som särskilt skyddsvärda och fina enligt main stream-medierna. Medierna älskar att intervjua Ali, som kommit hit från Syrien eller Irak och som skaffat sig en utkomst genom att baka pizzor till svenskarna.

Ali jobbar hårdare än de flesta svenskar och på nyårsdagen tvingas han jobba från gryning till sen kväll, eftersom svenskarnas behov av kebabpizza är outsinligt. Är vi tacksamma nog? Tveksamt.

Som grädden på moset några väl valda citat från ”slumpmässigt utvalda” män och kvinnor som förnumstigt förklarar hur tacksamma vi ska vara över att det finns sådana män som Ali, för hur hade vi annars kunnat klara av nyårsdagen? Utan invandringen stannar Sverige!

Själv älskar jag pizza – om än inte den vedervärdiga styggelsen kebabpizza – men just på nyårsdagen avstår jag helst numera. Jag äter hellre keso än rättar in mig i det av medierna så upphaussade nyårsdagspizza-ledet.

Foto: Pixabay