Hela livet har jag haft ett horn i sidan till filosofin och filosoferna eftersom jag har tyckt att de gjort sig märkvärdiga eller medvetet diffusa, kanske, har jag misstänkt, i det lumpna syftet att förvilla mig. Samtidigt har jag hela tiden haft ett obehagligt gnagande samvete eftersom det är tänkbart att de faktiskt har något betydelsefullt att säga, även om de inte precis vinnlagt sig om att uttrycka sig begripligt, och att det därför är mitt eget fel om jag inte tagit till mig deras poänger.

Friedrich Nietzsche har för mig varit en särskild nagel i ögat, vilket jag tror beror på att han hade ett antal klatschiga och provocerande formuleringar – som till exempel ”Ta med dig piskan när du går till kvinnor!” – som lockat horder av sökande filosofistudenter att försöka förklara vad Nietzsche egentligen menar och därmed ytterligare konfundera mig.

Därmed har jag fått nytt vatten på min gamla kvarn som ständigt jämrar fram sitt ”om du vill få något gjort så får du göra det själv”. Motvilligt plockade jag fram filosofens skrifter ur hyllan av böcker, som jag köpt för att förstå, sedan läst lite på prov och därefter beslutat att återställa på hyllan i avvaktan på någon annan gång.

Hans tankar är egentligen rättframma och enkla även om de naturligtvis utformades på ett för samtiden stötande sätt. Någon gång kring 1890 förkunnade han att Gud var död varmed han menade att folk höll på att lägga av sin gudstro. ”Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom!” (Den glada vetenskapen, punkt 125). Det var ingen anmärkningsvärd tolkning av tidsandan med tanke på att Dagens Nyheter bara tjugo år senare offentligt skröt med att ha avskaffat Djävulen.

Det som skiljer filosofer från andra människor, tycker jag mig ha upptäckt, är att filosoferna är nördigare. De nöjer sig inte med att konstatera något som eventuellt inte faller samtiden på läppen, utan de tar resonemanget ett eller flera steg vidare. Att människan erkände gudsmordet var stort, sa Nietzsche, ty att förneka det hade varit att avvisa sanningen. Erkännandet kunde därför inte annat än hyllas. ”Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck för att vara det värdiga. Ett större dåd har aldrig begåtts, och vem som än föds efter oss hör för detta dåds skull hemma på ett högre historiskt plan, högre än all tidigare historia!”

När kristendomen förlorar sin övernaturliga kraft av det enkla skälet att människorna slutar sätta sin lit till den förvandlas den till torra trossatser i ett dammigt gammalt vindskontor. Men skulle då andra trosläror, buddhismen eller socialismen till exempel, kunna ha ett högre värde? Nej, de är lika tomma som den förkastade kristna gudstron. Nietzsche förklarade alla trossystem lika värdelösa. De var alla avgudar, idoler, sa han, och skrev boken Idolernas nedgång.

Jag medger att detta öppnade för märkvärdiga, nya tankar som kunde göra en människa vansinnig av bryderi. Nietzsche själv åkte in på sinnessjukhus elva år före sin död år 1900. Fantasilösa forskare har försökt att förklara denna motgång med att han hade frontotemporal demens eller progressiv paralys till följd av syfilis.

Jag tycker knappt att hans sinnesförvirring behöver förklaras eftersom han placerat sig själv i en synnerligen besvärlig situation rent psykiskt. Han hade tagit ifrån människorna all tro på övermänskliga, allsmäktiga och eviga krafter, till exempel på Ormuz och Ariman och på det klasslösa samhället. Då var det inte mer än naturligt att människorna med visst krävande eftertryck kunde begära svar på frågan vad de i så fall skulle tro på. Har du sagt A, Friedrich, så får du säga B! Men det kunde han inte, ty han hade inget svar. Han gjorde ett ynkligt försök som ingen förstod. Ni måste bli Övermänniskor som får lita till er själva när ni nu avsatt era gudar, svarade Nietzsche och förlorade strax förståndet.

Men människorna visst lika lite som filosofen hur man gör för att bli en Övermänniska och byggde i stället Välfärdsstaten till sin tröst.