Idag skriver vi annandag jul och i almanackan står det Stefan och Staffan. Namnen härrör från den förste martyren Sankt Stefanos, som stenades till döds omkring år 35 efter vår tideräkning.

Enligt Apostlagärningarna var Stefanos ledare för de grekisktalande medlemmarna och kyrkans förste diakon. Han var en övertygande och engagerad förkunnare av det kristna ordet och det gjorde honom till en nagel i ögat på många. Till sist togs han till högsta rådet, Sanhedrin, där han dömdes till döden genom stening.

Helgonlegenden berättar att han, medan han stenades, ropade ”Herre Jesus, ta emot min ande” och att han strax innan han dog ropade högt: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd”.

Avgörande för Stefanos martyrskap var Saul, som senare omvändes i Damaskus och blev Paulus och en av den kristna kyrkans starkaste företrädare.

Stefanos död visade sig bli stor framgång för den kristna tron – sannolikt en av orsakerna till att martyrskap hädanefter blivit en sådan framgångssaga inte bara för de kristna kyrkorna utan även för andra religioner. På samma sätt visade sig även förföljelsen bli betydelsefull för den tidiga kristna kyrkan eftersom de kristna flydde till olika platser och där spred sin tro.

Det får en att fundera på vad som skulle ha hänt med kristendomen om Stefanos inte blivit stenad.

Stefanos är skyddshelgon för hästar, kuskar, stalldrängar (tänk Staffan Stalledräng), skräddare, stenhuggare vävare och timmermän. I större delen av den kristna världen är det just denna dag, annandag jul, som är Stefans festdag – i Sverige ofta kallad Staffansmäss.

Foto: Sankt Staffan, av Carlo Crivelli, Wikimedia Commons