1500-biskopen Hans Brask i Linköping berikade det svenska språket med begreppet ”brasklapp” när han enligt legenden smusslade in ett personligt och hemligt avståndstagande i sitt sigill under beslutet vid riksmötet i Arboga 1517 om att straffa den danskvänlige ärkebiskopen Trolle. Lappen, som hade inskriptionen ”Härtill är jag nödd och tvungen”, ska ha kommit Brasken väl till pass när danskarna tagit makten i Sverige och skulle döma danskefiender till döden i Stockholms blodbad.

I hela världen tycks det efter Trumps valvinst pågå en flykt från woke-lägret till MAGA-lägret, ibland till och med vid sittande bord som när jag vid en middag såg en svuren antitrumpist vid första motvind byta uppfattning. Världens ledare ställer sig i kö för att hylla den nye imperatorn vid invigningen av Notre-Dame. Det är som att få syn på den legendariska ketchupflaskan som först vägrar att släppa en droppe men sedan låter all såsen flöda.

Men huja, hur ska detta avlöpa? Kan det gå så bra som vissa nyfrälsta MAGA-ister föreställer sig? Själv har jag tidigt men ganska ängsligt då och då vågat antyda, även i konventionella sällskap av massiv trumpfientlighet, att det skulle kunna bli ett lyft för västvärlden om han – Trump – lyckades hamna ens i närheten av sina djärva mål, att få slut på ukrainakriget, att lägga ned skolöverstyrelsen, att rensa upp i den offentliga sektorn. (Förslagen om tullar har jag aldrig förstått utan mest skrivit av som valtaktik för att vinna fabriksarbetarröster.)

Men, men, men, och detta är min brasklapp som härmed läggs till handlingarna. Den uppgift den nye presidenten har tagit sig är lika formidabel som den Churchill eftertraktade och Franklin Roosevelt manövrerade sig in i under andra världskriget. Överdrift? Men Trumps plan att skära bort en tredjedel av alla federala utgifter påminner i sin djärvhet om tyskarnas Operation Barbarossa. Plus att immigrationen ska stoppas och immigranter ska skickas tillbaka till sitt ursprung.

Förlåt att jag säger det, men här hotar min tro att vika. Jag är tacksam att jag ej är den som satts att liksom general Paulus leda fälttåget mot Stalingrad.

När stora saker ska göras som omfattar många människor, som just MAGA-projektet, är det avgörande vad slags människor överbefälhavaren och imperatorn har till sin hjälp. Han kan visserligen som Napoleon lägga upp strategierna och visa sig för de till en början entusiastiska trupperna för att ytterligare öka deras engagemang. Men när de slagna soldaterna sedan släpar sig hemåt över den snötäckta ryska stäppen och en efter en faller ned för att dö är det för sent för kejsaren att göra några bejublade insatser. Då står folket där, fåraktigt men tillfälligt klokare, och inser att det under många år kommer att få slita för att ställa till rätta allt elände det åstadkommit för att förverkliga råttfångarens hänförande visioner. Sådant förekommer. Tänk på Karl XII.

Detta är inte en framtidsförutsägelse utan en brasklapp. Min första ångest drabbade mig när Trump utsåg Robert Kennedy till hälsominister. Om honom skrev jag en krönika för två år sedan när hans memoarer publicerades i Sverige. Jag hade fått ett recensionsexemplar och kunde lika gärna skriva en text.

I kort sammanfattning verkar Kennedy galen. Han säger sig omgiven av ondskefulla konspirationer och lömska fiender som statsläkaren Fauci, som framställs av Kennedy som en sorts modern professor Moriarty, Sherlock Holmes vedersakare. Kennedy är antivaxare och ska nu alltså bli chef för den amerikanska statens hälsoväsen. Jag skrev så här:

I Kennedys värld styrs händelserna av mäktiga skurkar som Fauci och Gates som för sin omåttliga girighets skull exempelvis såg till att medicinerna hydroxiklorokin och ivermectin tidigt i coronapandemin blev förbjudna eftersom de enligt uppgift var billiga och effektiva covidmediciner som skulle ha stått i vägen för de vacciner som Big Pharma med Pfizer i spetsen stod redo att med oerhörd avans lansera på marknaden… De forskare som hade andra uppfattningar [än Fauci] berövades sina forskningsanslag, petades från sina positioner, nobbades i de ansedda forskningsjournalerna och blev helt enkelt icke-personer.

Tror jag på sådant där? Eller på att Bill Gates flyttat sina medicintester på levande människor till Afrika för att de mänskliga försökskaninerna ställde upp till lägre betalning och inte blev till så mycket besvär om de oturligt nog dog av experimenten?

Fram till dess att Kennedy förklarade sig villig att strida under Trumps banér hade Trump inga illusioner. Kennedy, sa Trump, är ”en radikal vänsterliberal och extrem miljöfanatiker som vill ha öppna gränser” under vars ledarskap ”nationen omedelbart skulle kollapsa”. Men nu har demokratin alltså sagt sitt och Kennedy fått sin nominering. Vad kan jag göra annat än lämna in min brasklapp?