Ibland måste man erkänna att man har fel. Som jag tvingas göra just i detta nu, då jag än en gång skriver om SVT:s dokumentär om Stureplansmorden – denna gång efter att ha sett alla avsnitt. Och jag är inte sämre än att jag kan erkänna att jag hade åtminstone delvis fel i min förra text.

Serien var faktiskt inte fullt lika ”SVT-mässig” som jag till en början trodde. Det som bjuds är fem avsnitt fulla av intressanta skildringar, inte bara av själva händelsen utan även av 90-talets Stureplan och dess status som det unga, coola Stockholms hjärta.

För de flesta av oss var det förstås andra områden som gällde när är man skulle gå på lokal – långtifrån alla stockholmare var villiga att köa och krypa för dörrvakter för att bli insläppta på Sturecompagniet, Spy Bar och de andra innekrogarna. Men de coola, och de som ville uppfattas som coola, de stod där runt Stureplan i ur och skur för att få smaka på det goda livet.

I dokumentären intervjuas ett par av dörrvakterna på Sturecompagniet, alltså den krog som besköts, men även andra personer som har kännedom på hur situationen såg ut, såsom dörrvakter från andra inneställen, poliser och journalister. Även flera av de överlevande intervjuas och att höra dem berätta med egna ord är stundtals så gripande att hjärtat snörs ihop.

Det finns dock inslag av efterkonstruktioner i programmet. Som att Stureplansmorden var ”början” på den kriminalitet vi ser idag, till exempel. Det stämmer naturligtvis inte alls. Stureplansmorden har ingen beröringspunkt med de skjutningar som sker idag, och mördarna ingenting gemensamt med dagens kontraktsmördare.

Jag skulle tvärtom påstå att Stureplansmorden var en unik händelse och att en sådan här sak skulle få liknande uppmärksamhet om det skedde idag.

Inte heller håller jag med om att händelsen skakade Sverige, i alla fall inte på samma sätt som dagens kriminalitet skakar Sverige. Stureplansmorden väckte fasa hos befolkningen för att de var sällsamt brutala och drabbade oskyldiga människor men de skapade inte generell otrygghet för gemene man så som dagens kriminalitet gör.

Intressanta är de tidningsrubriker som flimrar förbi, artiklar i vilka 90-talets motsvarigheter till dagens känslosamma woke-aktivister beklagade sig över hur synd det var om mördarna – särskilt om den av dem som hade chilenskt påbrå.

Miljöpartisten Elisa Abascal Reyes, då 21 år gammal och liksom den mordmisstänkte Guillermo ”Nano” Marques Jara, bördig från Chile, besökte mordplatsen och uppmanade svenska folket att ”öppna ögonen”:

”Se vilket samhälle vi skapat för invandrarna!” utropade hon med emfas, just på den plats där fyra unga människor, varav en döv flicka, miste livet.

Som om det faktum att en invandrarkille inte blivit insläppt på en trendig krog skulle vara en ursäkt för mord – och som om alla svenskfödda haft en gräddfil in.

Även kulturarbetaren Igor Cantillana, också han bördig från Chile, skyllde på svenskarna och på det samhälle som gett honom möjlighet att skapa sig ett liv och arbeta inom kultursektorn.

”Jag önskar att Nanos rättegång även blir en rättegång mot samhället” sa han när han intervjuades i tidningen.

Tack för det, svarade svenskarna artigt medan kvällspressen, dreglande av iver att provocera allmänheten, basunerade ut Cantillanas hatiska dravel.

Medierna – inte minst journalisten Dick Sundvall – hjälpte smågangstern Tommy Zethraeus att bygga upp en bild av sig själv som kriminell maktfaktor. I filmade intervjuer märks pinsamt tydligt att Sundvall är oerhört lättmanipulerad och låter den flinande mördaren oemotsagd komma med tendentiösa antydningar om sin egen utsatthet. Än idag tycks han hysa en osmaklig vördnad för Zethraeus.

Offerkoftor stickades alltså även för 30 år sedan, om än åt andra invandrargrupper än idag. Och svenskarna betraktades även då som rasister, trots att vi snällt betalade skatt och gav otacksamma människor som Elisa Abascal Reyes, Igor Cantillana och stackars lille Nano tak över huvudet, mat för dagen, skattefinansierad utbildning och vård och alla möjligheter att skapa goda liv.

Foto: SVT Play