Bilden från Riksdagens plenisal illustrerar krisen inom kultursektorn. Kulturbudgeten diskuteras av ledamöterna. Här skapar politiken kultur. Jag visste inte att det fanns någon värre kulturkris än vanligt. Det tycks inte riksdagsledamöterna heller ha upptäckt med tanke på hur få som intagit sina platser för att hantera det svåra läget.

Men på läktaren sitter folk sitter folk som drabbats. De fyller upp alla anvisade platser. De vet precis vad de vill. De vill ha pengar från staten eftersom den frivilliga publiken sviker. Bland dem finns folk som är vana att hämta pengar hos staten, till exempel representanter för Fackförbundet Scen & Film, Unga Klara och Konstnärernas riksorganisation.

En sympatiskt inställd kulturskribent på Svenska Dagbladet skriver så här:

Scener slocknar, små som stora, teatrar läggs ner och de som återstår ser sina knappa medel ätas upp av dyra driftkostnader. Teater Brunnsgatan 4 anordnar stödgala för att överleva, Fylkingen står utan lokaler, den pigga uppstickaren Konträr tvingas slå igen, Moderna dansteatern behövde i fjol skära ner och be om allmosor. Samtidigt som kulturens andel av regeringens totala budget är den lägsta på 20 år.

Särskilt tuff är situationen för den som varit yrkesverksam ute i landet och spridit kultur, teater och dans till barn och unga utanför storstäderna. Vad händer med en generation som inte längre möter levande kultur på nära håll? Kommer de att se kultur som något relevant och inom räckhåll eller statiskt och dött? 

Om du skulle förklara Sverige för en okunnig utlänning är detta sceneri vår tids grundscenario. Spelarna är följande: konstutövarna och deras administratörer som inte kan försörja sig och därför sitter på läktaren och tigger; politikerna som är ständigt ansatta av konstnärer och andra som inte heller kan försörja sig och därför drar sig undan när tiggeriet blir akut som på bilden; en kör av tyckare som just Svenska Dagbladets kulturskribent med uppgift ge eldunderstöd åt tiggarna.

Utöver dessa finns den viktigaste spelaren av allihop, nämligen han som betalar. Han kan antingen betala frivilligt för att få lyssna på diktarnas verser eller ofrivilligt genom att staten i kraft av sitt våldsmonopol hämtar pengar i betalarnas plånbok. Många betalare, jag till exempel, som aldrig går på konstutövarnas politiskt korrekta föreställningar, menar att båda upplevelserna för det mesta är lika obehagliga.

Hela detta skådespel vilar på den sällan uttalade föreställningen att det inte blir någon kultur, inga sånger, inga romaner, inga revyer om inte staten griper in och finansierar. Politikerna gillar att höra hur nödvändiga de är. Tiggarna har upptäckt att det är bekvämare och säkrare att bli försörjda av staten än att stå vid entrén och sälja biljetter till en frivillig publik.

Hela denna föreställning om att svenska folket av sig själv, det vill säga utan statsbidrag, kan skapa en stark och levande kultur är så förolämpande mot medborgarna att jag inte kan göra annat än ur citera Selma Lagerlöfs berättelse Löwensköldska ringen där hon presenterar en helt annan bild av vad obildade bönder kan göra. Det handlar om eldbrasan som om kvällen värmer stugan och visar vägen hem för folket som varit i skogen och huggit ner träd:

Men eldbrasan kunde mer än värma och lysa och koka mat, den förstod sig på märkligare ting än att gnistra, spraka, spotta och ställa till ett os. Den var i stånd att väcka leklusten till livs i människosjälen.

Ty vad är människosjälen annat än en lekande flamma, också den? Den fladdrar i och över och omkring människan, såsom eldsflamman fladdrar i och över och omkring den skrovliga veden. När nu de, som var samlade omkring eldbrasan en vinterkväll, hade suttit en stund under tystnad och sett in i den, så började brasan tala till var och en särskilt på sitt eget språk. ”Broder själ”, sa eldslågan, ”är du inte en låga som jag? Varför är du så dyster och tung? – ”Syster flamma”, svarade människosjälen, ”jag har huggit ved, och jag har skött hushåll hela dagen. Jag orkar inte annat än sitta stilla och se på dig.” – ”Det vet jag visst”, sa eldbrasan. ”Nu är det kvällens stund. Gör nu som jag, fladdra och lys! Lek och värm!”

Och själarna lydde eldbrasan och började leka. De berättade sagor, de gissade gåtor, de gned fiolsträngar, de ristade in slingor och rosor i verktyg och åkreden. De lekte lekar och sjöng visor, de löste in panter och påminde sig gamla ordstäv. Och under tiden töade iskylan ur lemmarna, knarrigheten ur sinnet. De levde upp och hade roligt. Eldbrasan och leken vid eldbrasan gav dem åter lusten att leva det fattiga och besvärliga livet.