Att vara den som går mot strömmen är inte alltid lätt. Här i Sverige har det de senaste åren inneburit svår stigmatisering av människor som ifrågasatt invandringspolitiken eller den gröna omställningen. Men så här har det varit även historiskt, det kan man se på exemplet Ignaz Semmelweis, den ungerske läkaren som var först med att se ett samband mellan dålig hygien och sjukdomar.

I dag ser vi hygien som något av det mest fundamentala inom vården. Men det fanns en tid då bara tanken på att en läkare skulle tvätta händerna mellan obduktion och förlossning föreföll som ren galenskap. Det fick den ungerske läkaren Ignaz Semmelweis bittert erfara när han först förde hygienen på tal.

Semmelweis, som var född i Budapest 1818, utbildade sig till läkare och tog därefter en magisterexamen i förlossningsvård. Han fick en tjänst på en av Wiens allmänna sjukhus förlossningskliniker. Där fanns två – Första och Andra – och den första användes för utbildning av medicinstudenter medan den andra användes för utbildning av barnmorskor.

Mödradödlighet på grund av barnsängsfeber var ett mycket större problem vid Första förlossningskliniken än Andra; 13 procents dödlighet mot två. Kliniken hade så dåligt rykte att många kvinnor sa att de hellre skulle föda barn på gatan än där och Semmelweis tog sig för att försöka utröna vad problemen kunde bero på.

Genombrottet kom 1847 då en vän och kollega till Semmelweis dog av en infektion som han ådragit sig när han av misstag stack sig i fingret med en kniv medan han utförde en obduktion. När man obducerade honom uppvisade han ett patologiskt tillstånd som liknade det hos de kvinnor som dog av barnsängsfeber.

Semmelweis insåg då att det måste finnas ett samband mellan barnsängsfeber och kontakt med döda kroppar och började med ännu större frenesi studera dödstalen vid de båda förlossningsklinikerna. Till sist drog han slutsatsen att han och hans studenter förde med sig någon form av smittosamma partiklar då de gick från obduktionsavdelningen till förlossningsavdelningen.

Han införde då en policy att alla skulle tvätta händerna med en lösning av klorerad kalk mellan obduktionsarbete och undersökning av föderskor och andra patienter. På kort tid sjönk dödligheten i barnsängsfeber till knappt två och en halv procent.

Trots det radikalt förbättrade resultatet dröjde Semmelweis med att delge sin metod offentligt. Han varken skrev om den eller berättade om den i de lärda kretsarna i Wien. Till slut skrev hans kollega, den österrikiske läkaren Ferdinand von Hebra, två artiklar åt honom. Men Semmelweis fick inget utbrett stöd. Den gick nämligen emot den dåvarande vetenskapliga inställningen att sjukdomar berodde på en obalans mellan de grundläggande fyra kroppsvätskorna; blod, slem, svart galla och gul galla.

Hans upptäckt upplevdes också som kränkande av många läkare eftersom det var de, som gått från obduktion till förlossning, som ansågs ha smittat kvinnorna med den dödliga sjukdomen. Det var något de ogärna ville kännas vid. Dessutom spelade det ingen roll om upptäckte var korrekt – det skulle ändå vara för ansträngande att tvätta händerna varje gång man skulle undersöka en gravid kvinna.

Semmelweis gav dock inte upp utan utvidgade rengöringsmetoden till att omfatta alla instrument som kom i kontakt med patienter under förlossning. Hans dokumentation visade att detta nästan utrotade barnsängsfebern från sjukhusavdelningen och läkarkollegan Josef Škoda försökte då bilda en officiell kommission för att undersöka resultatet. Men förslaget avvisades omgående och bara något år senare blev Semmelweis avskedad från sin tjänst. Han drabbades av ekonomiska problem och reste tillbaka till Ungern.

Där tog han ledningen för förlossningsavdelningen på ett sjukhus i Pest. På nytt reducerade han, genom sina metoder, dödligheten i barnsäng, denna gång till 0,85 procent. 1855 blev han chef för teoretisk och praktiskt obstretik vid universitetet och 1861 publicerade han till sist sina rön i en bok. Han fick dock genomgående dåliga recensioner och de flesta läkare fortsatte att avvisa hans metoder.

1865 drabbades Semmelweis av vad som har antagits vara ett nervsammanbrott. Vissa moderna historiker menar dock att hans symtom kan tyda på en demenssjukdom. Han dog den 13 augusti samma år. Först efter hans död utvecklades bakterieteorin om sjukdomar och Semmelweis är nu erkänd som en pionjär på området.

Foto: Ignaz Semmelwis 1857, målat av August Canzi, public domain via Wikimedia commons