Jag tror att det någon gång funnits praktisk nytta av de politiska ideologier som utvecklats sedan Den Nya Tidens början på 1600-talet eller däromkring, det vill säga idériktningar som liberalismen, monarkismen (den absoluta kungamakten) och sedermera socialismen. Ideologierna var i sig själva ett slags politiska handlingsprogram. Liberaler ville ha frihandel, det hördes redan på beteckningen. Marxismen ansåg sig rent vetenskapligt kunna förklara att kapitalismen skulle förtära sig själv varför socialister började planera förstatligande av produktionsmedlen.

Den nära kopplingen mellan ideologi och partiprogram, som jag alltså påstår en gång ha varit tydlig, har numera kraftigt försvagats, kanske upphört. Till exempel har det svenska liberalpartiet inte ett liberalt ben i kroppen. Det liberala idégodset har ersatts med politiskt korrekta teser som inte passar in i någon av de sedan länge etablerade och till nyligen dominerande ideologierna. Finns det till exempel något socialistiskt i föreställningarna om att ungdomar ska ha rätt att byta kön på skattebetalarnas bekostnad? Vilket är konservativt, att döda varg eller att placera ut lamm i skogen så att vargstammen kan växa?

Min tes är att samtidens problem inte kan lösas med politikens numera verkningslösa verktygslådor. När man med skatter, förbud och förmaningar försöker begränsa koldioxidhalten i atmosfären riskerar man att förstöra medborgarnas livskvalitet och driva hela ekonomier, till exempel den tyska, mot sammanbrott. När kommunerna inför skolpeng för att öka föräldrarnas inflytande över barnens skolgång ger samvetslösa skolor glädjebetyg för att få fler nöjda kunder varpå universiteten, som upptäcker bedrägeriet, fortsätter att fuska med betygen och det uppväxande släktet lär sig att livet inte riktigt är på allvar eftersom man alltid kan hanka sig fram. Ej heller hjälper det mot ungdomsbrottsligheten att det byggs fler fritidshem.

Den stat som vi förväntar oss ska lösa samhällets problem har helt enkelt inte längre några fungerande verktyg. Hittills har vi försökt lösa svårigheterna på det vanliga sättet, alltså med hjälp av skattepengar och reglementen, bara i större volymer. Men att ”tillskjuta fler miljarder” visar sig inte fungera. Vad gör man då?

Den presidentvalde Trump säger att han ska tillämpa en annan metod som bygger på att det enda som spelar någon roll är kvaliteten på de människor som sätts att ansvara för de fallerande samhällsfunktionerna. Den federala byråkratin är förödande för företagen, säger han, och tillsätter världens rikaste man, Elon Musk, för att sparka myndigheterna till rättelse. Att Musk tidigare inte jobbat i en myndighet betraktas som en merit.

Det är tänkbart att detta experiment kan fungera. Det kommer då att få enorma och välgörande följdverkningar när alla andra länder ska göra likadant och då inte bara när det gäller byråkratin utan även skolan, infrastrukturen, militären, socialpolitiken och alla andra offentliga verksamheter.

Det gäller att avskeda folk som inte fungerar, menar Trump. Vi får se. Att ställa krav på personalen och göra sig av med överflödigt folk är i alla fall en jämfört med Sverige väsensskild metod att driva offentliga verksamheter. I Sverige gör vi tvärtom. Liksom så många andra är regeringen missnöjd med skolmyndigheternas resultat. Men i stället för att sparka folk på högsta nivå rekryteras fler. Ett nytt vetenskapligt råd och en ny överdirektör ska tillsättas. Och det ska vara folk med erfarenhet av myndigheter. ”Jag ser framför mig en person som har vana att styra en myndighet”, säger skolminister Edholm.

Det betyder att en svensk Elon Musk, som i bästa fall inte vore inspirerad av myndighetskulturen, inte behöver göra sig besvär.