När man lossar lite på de intränade föreställningarna – någon kanske skulle säga de hjärntvättade uppfattningarna – så får man se upp ty nästan vad som helst kan hända. Exempelvis är jag uppfostrad att betrakta Ryssland som mitt lands medfödda och, sedan Poltava, naturligt överlägsna fiende. I hela vår kultur ligger den nedärvda meningen att ryssen vill döda oss medan vår roll är att likt den enfaldige patrioten Sven Dufva offra oss för fosterlandet i ett på förhand förlorat krig. Att över huvud taget föra krig mot den ondskefulle ryssen, vilket alltså var ett i förväg undergångsdömt projekt, räknas som en seger även om man förlorar. Karl XII, som slutgiltigt förödde ett helt svenskt imperium åt ryssen vid Poltava, blev trots debaclet utsedd till Moder Sveas störste son av diktaren Tegnér.

En vän som hade växt upp i Skåne hävdade att man i hennes trakter inte alls oroade sig så särskilt för ryssen eftersom alla skåningar, åtminstone sedan slaget vid Lund, där Karl XII:s pappa piskade upp en överlägsen dansk armé, menar att vårt lands främsta fiender är just danskarna. (Den svensk som besvärar sig med att räkna danska kypares växelpengar sedan restaurangnotor betalats kan nog hålla med.)

Nu menar jag inte på fullt allvar att gamla fördomar om nationella grannar och deras instinkter och inre drifter fortfarande skulle styra den svenska utrikespolitiken men ibland – och Gud må förlåta mig – kan jag inte låta bli att undra. Jag undrade redan i lumpen där vi hade instruktionsböcker om vad den enda tänkbara fienden – han kallades Stormakten Röd eftersom han inte kunde nämnas vid namn – hade för bestyckning och troliga anfallsplaner. (Min uppgift i krigsmakten var att som civilmilitär löjtnant förkovra mig i fiendens språk som jag utan framgång försökte övertyga min kollegor och medstudenter var så hemligt att det lika gärna kunde vara en nordnorsk dialekt.)

Med mina fördomar tycktes kriget i Ukraina ganska länge gå som jag fegt och i hemlighet just önskade mig, nämligen att ryssen fick stryk av den häpnadsväckande ilskne och beslutsamme stridshunden Ukraina utan att det krävdes några harhjärtade insatser från svenskt håll. Ett tag såg det ut som om ryssen skulle krossas. Men nu, när han tvärtom ser ut att långsamt koppla strypgrepp på Ukraina, blir det desto angelägnare för Sverige att skaffa sig uppfattningar om hur det hela ska utveckla sig (om vi inte bara lyder uppmaningar från Nato eller USA, vilket varit den svenska modellen sedan andra världskriget).

Frågan är helt enkelt om Putin sedan han, eventuellt i samråd med Trump (vilket jag i och för sig har svårt att föreställa mig), fått tyst på Ukraina ska kasta sig iväg till nya erövringar i Baltikum och eventuellt i Sverige. Mina ovetenskapliga opinionsundersökningar i bekantskapskretsen har övertygat mig om att vi på den punkten inte har en aning. De som oroar sig för en attack mot Gotland stödjer sig troligen mer på förutfattade meningar om ryssens onda uppsåt – vilket inte alls behöver vara något otillförlitligt beslutsunderlag – än på forskning vilket ofta inte betyder mer än att man satt siffror på sina fördomars vittnesbörd.

Kort sagt vet vi inget. Det bästa alternativet är då att rusta mer så att vi åtminstone blir lite obehagligare att tampas med. Och likafullt: Gud förbjude!