I min ungdom pratades det mycket om politiska fångar. Den som ville göra en insats för mänskligheten kunde gå med i Amnesty International och bidra till att ”samvetsfångar” runt om i världen släpptes ur fängelset. Amnesty’s lista över politiska fångar innehöll inte bara internationella namn som Nelson Mandela och Andrej Sacharov, utan också lokala samvetsfångar i Sudan, Indonesien, Gambia eller Turkiet. Det tycktes inte finnas någon fängelsehåla någonstans, dit inte Amnesty’s granskande blick nådde. Så här skrev man på sin hemsida 1996:

”Amnesty International arbetar för att:

alla samvetsfångar ska friges.

alla politiska fångar ska ges snara och korrekta rättegångar…

…

Samvetsfånge är den som fängslats på grund av sin åsikt, religion, etniskt ursprung, språk, kön eller hudfärg…

Politisk fånge är den som fängslats för sin politiska aktivitet, som kanske tillhör oppositionen i ett land men som inte tillåts att arbeta politiskt…”

Häromdagen gick jag in på Amnesty’s hemsida och upptäckte att bägge orden försvunnit ur vokabulären. Varken ”samvetsfånge” eller ”politisk fånge” nämns någonstans på webbplatsen (för säkerhets skull kollade jag alla länkarna med sökverktyg).

Istället har man infört begreppet ”Människorättsförsvarare”, vilket inte är riktigt samma sak. En Människorättsförsvarare är (enligt hemsidan) någon som kämpar för de värderingar som formuleras i ”FN’s deklaration om de mänskliga rättigheterna”. För att alla ska förstå vad det innebär att vara en av dem, finns en faktaruta:

En annan ny term är ”Kvinnorättsförsvarare” som Amnesty definierar så här.

I mina öron låter det som det vanliga gänget vänsteraktivister; dom som brukar flockas runt Greta Thunberg eller ingå i nätverk av typen ”Återställ våtmarkerna”. Misstanken bekräftas av att påfallande många bilder på hemsidan visar unga kvinnor som håller i en megafon. Ibland skymtar regnbågsflaggan eller ett plakat på George Floyd i bakgrunden.

Övriga rubriker pekar i samma riktning: Diskriminering, HBTQ, Klimaträttvisa, Samers rättigheter, Covid-19 och mänskliga rättigheter, Sexuella och reproduktiva rättigheter, Flyktingar och migranter. Det enda som påminner om gamla Amnesty är att man fortfarande är emot Dödsstraff och Tortyr.

Amnesty’s gradvisa förfall har uppmärksammats i GöteborgsPosten, SvD och Bulletin. Det som särskilt sticker i ögonen är Amnesty’s starka uppslutning bakom Palestina. När man på den här sidan vill ge sex exempel på ”Krigsbrott och Folkrättsbrott”, råkar tre av dem handla om Israel.

På sätt och vis är Amnesty’s PK-anpassning begriplig. När organisationen bildades för 63 år sen fanns i princip alla politiska fångar i Afrika, Asien eller Latinamerika. Att stödja någon som satt oskyldigt fängslad i Surinam eller Bangladesh var knappast kontroversiellt. I varje fall inte om man befann sig i de europeiska salongerna. Självfallet ska ingen buras in för att de följer sitt samvete eller uttrycker en åsikt. Det visste ju redan Voltaire.

Men när samma fenomen dyker upp hos oss blir det mer komplicerat. På senare år har Västvärlden börjat producera sina egna samvetsfångar, efter rättsprocesser som med stor sannolikhet är politiska. Här är några exempel:

Julian Assange: Grundare av Wikileaks. Tillbringade sex år i brittiskt fängelse utan ordentlig rättegång. Detta efter att ha följt sitt samvete och publicerat läckta dokument, som bland annat avslöjar USA’s krigsbrott i Irak och Afghanistan.

Tommy Robinson: Har avtjänat ett flertal fängelsestraff, efter att ha bedrivit opinionsarbete mot vad han menar är en pågående islamisering av Storbritannien. Senaste fängslandet skedde för bara några dagar sen.

Reiner Fuellmich: Tysk stjärnadvokat som ville rättsligt pröva om Coronapandemin 2020 var en fabricerad händelse, och därmed ett ”brott mot mänskligheten”. Arresterades i Mexico 2022 på oklara grunder och har sedan dess suttit inspärrad i ett tyskt fängelse.

Karl Hedin: Företagare i byggbranschen, som under dramatiska former arresterades av nationella insatsstyrkan och sattes i isoleringscell, för att han ”kanske” hade tänkt skjuta en varg.

Mats Dagerlind: Ansvarig utgivare av Samnytt. Dömdes nyligen till fängelse, efter att ha bevakat en rättegång mot journalisten Joakim Lamotte och därvid citerat delar av polisutredningen där Lamotte fäller nedsättande omdömen om den så kallade ”Näthatsgranskaren”.

Donald Trump: USA’s 45:e president. Än så länge ingen samvetsfånge, men har utsatts för fler politiska rättegångar än någon annan toppolitiker i modern tid. Och fler lär vara på väg.

Hur ska Amnesty förhålla sig till allt det här? Utan att riskera sitt goda rykte i media och kanske stöta bort en och annan bidragsgivare? Tryggast är att välja opportunismens väg, sluta tala om politiska fångar och istället klamra sig fast vid FN-deklarationer.