Arter är betydelsefulla företeelser i människornas liv om inte annat så för att vi använder dem som föda. Kanske är det därför mänskligheten ägnat en hel del ansträngning till att spekulera kring arternas tillkomst och indelning i ordnade kategorier. Enligt Bibeln ska de ha uppstått i ursprunglig och evig form på skaparens mandat medan senare tiders tänkare – och jag tänker då särskilt på Charles Darwin (bilden) – snarare föreställer sig att arterna befinner sig under ständig utveckling i enlighet med ett ständigt återupprepat sinnrikt schema i tre steg:

1) vid tillblivelsen av ett nytt artexemplar görs då och då en felkoppling i genpoolen så att individen slumpmässigt får en ny egenskap, 2) den nya individen skjuts ut i tillvaron varvid nyttan av den nya egenskapen prövas och belönas efter förtjänst så att innehavare av nya egenskaper som ger fördelar i kampen för överlevnaden – till exempel förmågan att tillgodogöra sig näringsinnehållet i en Quarterpounder Cheese – begåvas med talrik avkomma och stor kroppsmassa i samhällen som vårt där det över allt finns Quarterpounders att äta och den nya arten genom sin fallenhet att effektivt tillgodogöra sig den tillgängliga födan visar sig bäst skickad att existera samt 3) att en ny variant av arten människa tar över kommandot ungefär som när neandertalgenen med tiden slogs ut av ett kraftigare anlag hos homo sapiens. Den här processen avslöjar sig även i de obetydligaste detaljer i artens existens som till exempel att de moderna hamburgerätarna är flera centimeter längre än sina föregångare i tidigare generationer.

Allt det där är emellertid redan utrett så med det behöver jag inte besvära mig. Mitt ärende är inte principerna för arternas fysiska utveckling utan i stället de i samhället dominerande tankefigurernas förändringar och försöken att förklara dessa (med hjälp av någon annan tankefigur kan man anta). En vanlig tankefigur i politiska sammanhang är ”vänstern”. Man kunde tro, och många gör det faktiskt, att vänstern är ett lika oföränderligt koncept som äldre tiders Bibelläsare antog att människan en gång var.

Jag som tidvis läser den heliga skrift kan tala om för er som är mindre Bibelsprängda att det inte vinns någon vänster i skapelseberättelsen. Efter vad jag hört uppstod begreppet av praktiska skäl för att sammanfattningsvis benämna de i allmänhet samsynta ledamöter som satt till vänster i nationalförsamlingen under franska revolutionen. Men just på den punkten vaknar min filosofiska ångest ty jag tror inte att begreppets idéinnehåll under de senaste tvåhundra plus åren varit så oföränderligt som den enahanda beteckningen så försåtligt låter påskina. Särskilt besvärad blir jag av samtidens – och då inte bara i Sverige utan även exempelvis i USA – tröttsamma ovana att kalla vår tids modeteorier såsom wokismen och den politiska korrektheten eller PK-ismen för ”progressiva idéer” eller ”vänsteridéer”.

Frågan är om jag har rätt. Har modeteorier som woke och PK något med socialistiskt tänkande att göra? Om inte, varifrån kommer de politiska modeteorierna då? Vi behöver en Darwin för idéernas värld.

Om man letar efter äkta socialistiskt tänkande kan man läsa socialdemokratiska partiets första partiprogram från 1897 med 29 krav, till exempel följande:

Folkbeväpning i stället för stående här.

Skolans skiljande från kyrkan.

Avskaffandet av alla indirekta skatter, som förnämligast trycka de produktiva klasserna.

Den allmänna krediten organiseras genom staten.

Detta skulle lite modernare kunna uttryckas som: Beväpna folket! Inför friskolor för alla! Avveckla momsen! Förstatliga bankerna och kreditväsendet!

Denna ursprungliga socialism har enligt min mening mycket litet med woke och PK att göra. Socialismens ambition – förfelade ambition om du frågar mig, men det var svårt att veta år 1897 – var att befria människorna från statens och kapitalets förtryck, ett nog så ädelt ändamål. Men om de moderna teorierna, woke och PK, som så många kallar socialistiska, inte är det, vad är de då?

PK-ismens idéer – sådant som statligt finansierade könsbyten, hbtq+-certifiering, nya jämställdhetsmyndigheter, lagar som styr styrelsers könsmässiga sammansättning, drakoniska beslut om revolutionerande byten av transportmedel och energisystem, planerade förbud av friskolor med begränsat statligt inflytande, särskilda skattefinansierade fördelar för några samer vars förfäders skallar mättes av forskare, upphävande av meritokratiska tjänstetillsättningssystem i staten genom införande av krav på ideologisk renlärighet och så vidare – har, påstår jag till motsatsen är bevisad, en enda gemensam egenskap, nämligen krav på nya statliga insatser för att kunna förverkligas. Alla nya woke-idéer medför, i varje fall i sin förlängning, att staten får nya uppgifter om det så bara är ett nytt lagkomplex för könsbyten.

Woke handlar om att staten ska få nya möjligheter till expansion och inflytande, det är min tes. Och vi vet varifrån det kommer. ”Allt inom staten, inget utanför staten, inget mot staten”, sa Mussolini. Det är fascistiska tankefrön vi talar om.