Medborgarrättsrörelsen i Sverige (MRRS) har i år fyllt 50 år. Med anledning av detta har föreningen sammanställt en jubileumsskrift på dryga 300 sidor.

Om man skulle försöka sig på att summera både skriften och alla dessa år av opinionsbildning – under föresatsen ”kanske droppen urholkar stenen”– skulle en nyckelfras sannolikt bli: ”grundläggande konstitutionella reformer”. Författarna till de olika bidragen ser stora defekter inom både vårt konstitutionella system (särskilt regeringsformen) och det där under liggande rättssystemet.

Om författarna har rätt så betyder det att våra grundlagar, i synnerhet regeringsformen (RF), är i stort behov av en grundläggande översyn. Att i det läget, som många partier vill, försvåra ändringar av grundlagen (se SOU 2023:12) är sannerligen ingen god idé. Ungefär som att man skulle försvåra för en programmerare att åtgärda ett buggigt operativsystem utifrån uppfattningen att ”onda krafter” kan komma åt systemet och försämra det ytterligare. Förutsättningen för att detta försvårande av ändringar av grundlagen ska vara av godo är förstås att vi har en grundlag som på allvar värnar de grundläggande mänskliga rättigheterna, som yttrandefrihet och egendomsrätt, samt har sådana skrivningar om maktdelning, likhet inför lagen, meritokrati, kontrollinstanser av den politiska makten samt skydd av medborgarnas frihet och egenmakt att den är värd att försvaras mot icke-frihetliga ändringsförslag.

1970-talets grundlagsreformer bakade in den demokratiska socialismens paternalism i sina paragrafer, och innan vi gör det svårare att ändra i dem, måste vi först få till en regeringsform värdig ett modernt och frihetligt land, skriver företrädare för Medborgarrättsrörelsen i Sverige.

Ett exempel av många märkligheter är denna skrivning i regeringsformen (2 kap. 13 §):

Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas på grund av sitt kön, om inte föreskriften utgör ett led i strävanden att åstadkomma jämställdhet [alltså procentuell likhet i
könsdelar definierat som ”rättvisa”, vår anm.] mellan män och kvinnor.

Detta betyder i praktiken att även om en person är lika eller bättre meriterad för en uppgift än någon med ett annat kön så ska denne, enligt regeringsformen (alltså ”grundlagen”), ändå diskrimineras om det motsatta könet anses ”underrepresenterat”. Detta är förstås ovärdigt en frihetlig grundlag i ett civiliserat samhälle som rimligen bör belöna flit och färdighet. Den strider dessutom mot 12 Kap 5 § som stadgar att vid anställningar i staten ska ”avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”, vilket visar hur illa det är ställt med konsekvens och stringensi nuvarande RF.

Vad krävs för frihetliga och meritokratiska reformer?

Bortsett från ett återförande av en historiskt stark äganderätt – som t.ex radikala reformer kring strandskyddet – liksom mindre förbättringar av det rådande rättssystemets funktion, som borde kunna ske inom rådande system, kräver övriga förslag stora radikala grundlagsreformer; till exempel införandet av två kammare, en skarp frihetlig trimning av regeringsformen, jurysystem i brottmål med flera medborgartillvända, demokratiska och frihetliga reformer. Således skulle det, med logiskt nödvändighet, även kräva konstitutionellt reformvänliga politiker. Och där ”sprack det” för att använda en vardagligt uttryck. Det är svår för att inte säga omöjligt t att finna denna typ av reformvillighet visavi grundlagen hos dagens partiledare och deras ”knapptryckarkompanier”. Här om någonstans talar egenintresset, det vill säga: varför reformera ett system som med hög sannolikhet skulle innebär att ledande aktörer och deras hejaklackar skulle förlora sina nuvarande maktpositioner? Det vi ser är således dåliga incitament till en demokratisk reformering i frihetlig och meritokratisk riktning.

Så vad göra?

Vi inom MRRS tror det bara finnas en väg att gå och det är inte via reformer av regeringsformen i första läget, utan via vallagen (2005:837): att se till att vi får in nytt reformvänligt folk i riksdagen. Låt oss, med anspelning på ett bevingat uttryck, kalla dem ”verklighetens folk”. Det enda man behöver göra är att ändra vallagen (2005:837) och valförordningen (2005:874).

Att införa ett majoritetsvalsystem i enmanskretsar är ett väldigt radikalt grepp som knappast kommer att kunna gå igenom med nuvarande partigarnityr och maktincitament för status quo. Att däremot utveckla det nuvarande personvalssystemet tycks vara det minst utopiska: behåll proportionaliteten för partierna men gör inslaget av personval till ett obligatorium. Det bör kunna gå att få gehör för med goda argument. Inte minst för att ju Finland har ett sådant system –”grannlandet” – och det har fungerat väl där. Dess effekter har visat sig inte minst i Finlands icke-oikofobiska det vill säga nationsvärnande migrationspolitik, dess icke-”flummiga” ( = postmoderna) skolpolitik, dess rationella energipolitik och dito säkerhetspolitik. Samtliga politiska områden har länge varit betydligt mer framgångsrikt hanterade än vad den svenska partiledarstyrda modellen men en i huvudsak skattefinansierad politisk klass. Det finländska valsystemet är vidare enkelt att förstå för alla röstande och likaså enkelt att administrera.

Här följer några ytterligare tydliga fördelar:

1. Väljarmakt: Väljarna har en betydande makt att påverka vilka individer som representerar dem, snarare än att endast rösta på en partilista och ett sekunda personvalssystem av nuvarande typ.

2. Kandidatanpassning: Kandidater är motiverade att engagera sig direkt med väljarna eftersom deras plats i riksdagen beror på antalet personröster de får.

3. Populära kandidater med hög synlighet och starkt stöd kan dra in många röster till partiet, vilket kan öka partiets totala antal mandat. Även kandidater längst ner på listan har en chans att bli valda om de får tillräckligt många personröster.

4. Ingen nationell procentspärr. Oron för att en massa småpartier (vi förutsätter här rent hypotetiskt att denna oro är befogad) minskas genom valkretsindelningen där de stora kända partierna har stora fördelar, men att fribrytare med nya intressanta idéer och ledare har en ärlig och tydlig chans att komma in och ”röra om i grytan” med annars lätt stagnerade och medlemslösa partier (läs: den svenska situationen).

5. Lokal förankring. Systemet gynnar kandidater med stark lokal förankring.

6. Idealisk kombination. Genom att kombinera ett proportionellt valsystem med personval, ger det finländska systemet en balans mellan att representera politiska partier och att tillåta väljarna att direkt påverka vilka kandidater som ska representera dem.

(Du hittar ytterligare argument för vårt förslag här.)

Vitboksystem nödvändigt

Lägg till detta ett obligatoriskt digitalt vitboksystem, där varje vald politiker på en hemsida måste logga in alla beslut/voteringar han eller hon tar under en valperiod (med ev. motivering) samt de eventuella egna förslag och motioner som drivits. Besluten är kategoriserade under olika politikområden. Väljaren kan då enkelt inför nästa val gå in och se vad den valde politikern eller annan politiker som man kan tänkas rösta på har gjort under valperioden och bedöma huruvida personen förtjänar omval eller inte. (Detta förslag finns även utvecklat i boken Omstart Sverige av undertecknad.)

Ergo

Ett nytt valsystem i linje med ovanstående är det första steget för att i nästa steg kunna reformera grundlagarna i frihetlig och medborgartillvänd riktning på ett sätt som föreslagits i bland annat vår jubileumsskrift. Detta får bli vår kommande kamp. Slut gärna upp till vår rörelse! Alla goda krafter kommer att behövas, liksom stora finansiella resurser. Tillsammans kan vi skapa en mer fullödig demokrati i vårt land.

P.S. Jubileumsskriften finns att tillgå i internetbokhandeln. Sök på ”Medborgarrättsrörelsen i Sverige”.

Leif V Erixell är författare och ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige.