Hela tiden träffar jag på åsiktsfränder som oroar sig över det skäll de kommer att få om de avlägsnar sig från den tillåtna åsiktskorridoren. Det kan vara landstingsanställda läkare som är rädda för sin ställning på jobbet, det kan vara präster som känner sig hotade av avkragning (ett kyrkoord som Word vill ersätta med ”avdragning” men som betyder att bli fråntagen sin prästvärdighet av domkapitlet), det kan vara vem sjutton som helst som är orolig att bli hållen för nazistfascistrasist av arbetskamrater och vänner.

Läs mer: PATRIK ENGELLAU Ge mig lite stryk, tack

Deras oro går att förstå. Vi svenskar är konsensusfolk. Vi gillar inte konflikter. Om vi tror att våra tankar kan vara stötande för någon i ett sällskap så föredrar vi att dölja dem framför att yttra dem. Det är ingen dålig attityd så länge de påbjudna och tillåtna tankarna är gynnsamma för oss alla. Vi får lära oss – vilket jag personligen alltid haft svårigheter med – att anpassa oss till kollektivet. Det är bara att gilla läget eller att flytta till Frankrike där folk påstås gilla att gräla.

Nu är de påbjudna och tillåtna tankarna emellertid inte gynnsamma för oss alla. Sverige, ett land som vi vant oss att älska trots – eller kanske rentav på grund av – dess kollektivistiska drifter och dess jantelag, har under de senaste årtiondena varit under attack av konstiga idéer som under detta årtusende har tagit kommandot över nationens högsta ledning (inklusive näringslivets ledarskap vilket är särskilt oroande) eller åtminstone över det allmänna samtalet så som det återges av mediaetablissemanget. När Genusfotografen tillåts hålla vernissage på Livrustkammaren på Stockholms slott för normkritiska anatomi- och underklädesbilder – i Livrustkammaren! i statschefens hus! – inser en sådan som jag att nationen har blivit kapad av galningar, galningar som jag är övertygad om inte vill mig väl.

Men allt är inte förtvivlat och hopplöst. Den legendariske SAF-ideologen Sture Eskilsson (SAF betyder Svenska Arbetsgivareföreningen och var föregångare till Svenskt Näringsliv) brukade säga att svenskar är som ett stim av sniglar, varmed han menade att vi alltid rör oss åt samma håll fast det går himla långsamt. Min tolkning av samhällsandan, som naturligtvis kan vara felaktig, är att alltfler, troligen en överlägsen majoritet av medborgarna, håller på att tröttna på det politiskt korrekta svamlet från etablissemanget, till exempel kyrkan, politiker, statsägda media och de privatmedia som i verkligheten inte kontrolleras av ägarna, utan av en kår av aktivistjournalister.

Samhällsandan ändras fort. Jag hade aldrig skrivit det jag nu skriver för ett par år sedan. Jag är mycket känslig för vart vinden blåser och riskerar därför att vara en vindflöjel ehuru jag som sagt kan ha fel. Men jag tror att en stor omvälvning är på gång. Den stora, trygga, självsäkra, hyggliga majoriteten av Sveriges folk, alla vi som betalar våra skatter och vant oss att betrakta politiker som en sorts ofarliga fjantar, vi börjar nu vakna upp och fråga vaihelvete?

Vaihelvete är det som pågår? Hur är det möjligt att migrantsituationen fortsätter som vanligt? Hur kan skolpolitiken bedrivas som den alltid gjort när resultaten visar sig vara så förödande? Vafan gör ni med mitt land?

Sådana frågor måste vi ställa öppet. Sådana känslor måste vi ge uttryck för. Den tid när vi hade råd att oroa oss för att bli hållna för flyktingar från åsiktskorridoren är förbi. Numera kan alla säga sin mening utan att behöva skämmas.

Vad säger ni, landets samlade flumaktivister? Har jag fel? Ge er på mig. Det här är en publik sajt. Alla kan läsa och alla kommentera. Ge mig allt stryk ni tycker jag förtjänar. Kom an! Så får vi se vem som vinner.