Jag har följt Patrik Sjöberg ända sen han hoppade 2.42 i höjd 1987 och läst hans självbiografi ”Det du inte såg” som kom ut 2011. Tillsammans med Sara Nilsson driver han sajten Dumpen, som hänger ut personer på nätet efter att de sexchattat med vad de tror är minderåriga barn. Sajten är enormt populär och lockar hundratusentals besökare varje vecka.

Bland de cirka 500 pedofiler som hittills avslöjats finns företagare, forskare, politiker, präster, poliser och lärare för att ta några exempel. Varje gång någon bemärkt person fastnar i nätet blir det rubriker i tidningarna. Flera av de avslöjade har tagit sina liv, vilket bland annat fått Janne Josefsson att gå ut i media och tala om ”medeltida rättsskipning”.

Josefsson har rätt så tillvida att Sjöberg och Nilsson skapat en modern version av ”Skampålen” – en bestraffningsmetod som användes i Sverige från medeltiden och fram till 1855. Det gick till så att den felande kedjades fast vid en påle, ofta placerad framför tingshuset och där fick utstå allmänhetens spott och spe samt eventuell misshandel.

Metoden var troligen effektiv eftersom den brukades i ett halvt årtusende, och här måste man ge Sjöberg en poäng. Av publicerade chattloggar framgår att skräcken för Dumpen är utbredd i pedofilkretsar. De är väl medvetna om att en dejt med barn kan få katastrofala följder för dem själva, om barnet visar sig vara Patrik Sjöberg. Här har vi alltså ett rättssystem (medeltida eller ej) som fortfarande är ”avskräckande”. Något man knappast kan säga om modern kriminalvård.

Det har säkert hänt att planerade övergrepp ställts in, av just den anledningen. Enligt Sara Nilsson har barn som utnyttjats sexuellt mer än tio gånger högre självmordsrisk, så Dumpen har möjligen sparat en del människoliv.

Vad som talar mot Dumpen är att de uthängda personerna i lagens mening är ”oskyldiga”. Det är inte olagligt att sexchatta med Patrik Sjöbergs kompisar, inte ens om man tror att de är 13-åriga oskulder. Och här tangerar vi ett problem som faktiskt är mycket större; glappet mellan rådande lagstiftning och allmän rättsuppfattning. Den allmänna rättsuppfattningen verkar stå på Dumpens sida – det är i alla fall så jag tolkar de hundratusentals besökarna på hemsidan. Medan rättsapparaten i övrigt ser som sin uppgift att skydda misstänkta brottslingar från folkets vrede.

Nu var Patrik Sjöberg inte först i Sverige med att återinföra skampålen, enligt det medeltida konceptet. Pionjärer på området var de journalister som runt 2010 reste skampålar på snart sagt varenda tidningsredaktion. Den som i media pekades ut som SD-sympatisör eller kritisk till invandring, riskerade att få sin karriär, sitt rykte och till och med sitt liv förstört. Familjer splittrades, folk sparkades från sina arbeten, människor misshandlades på gatan och säkert fanns en och annan som tog sitt liv. Skampålen är ett effektivt men tveeggat vapen, som ska brukas med försiktighet.

Därför bör man skilja på skampålar och skampålar. Själv tycker jag skampålen kan vara motiverad, ifall den avhåller sexuellt förvirrade vuxna från att grooma och våldta barn. Pedofiler är svåra att bota, så vad återstår annat än att skrämma dom? Det är något helt annat att använda skampålen för att straffa politiska motståndare när de uttrycker sin uppriktiga åsikt. Ändå är det precis vad journalistkåren gjorde under större delen av 2000-talet.

Lustigt nog var det 494:e nappet på Dumpen just en journalist. Därtill en som arbetat både för SR och SVT, samt på lediga stunder engagerat sig i sommarkolonin Barnens Ö.

Efter en oändligt lång chat på KIK med en fiktiv 14-årig pojke – där journalisten ömsom uppträder som kompis, sexupplysare och terapeut, ömsom kryddar samtalet med subtila erotiska blinkningar – får han slutligen till en träff i en allé i Stockholm.

När istället Patrik och Sara dyker upp utspelas ett märkligt rollbyte. Journalisten tar omedelbart kommandot och reser en egen skampåle. Han förklarar att han som journalist jobbar ”etiskt” och därför iscensatt den här konfrontationen för att avslöja Dumpens smutsiga metoder. Med orubbat självförtroende informerar han Dumpen om hur riktig journalistik går till, och uppmanar slutligen Patrik att sköta sin egen sexuella historia (vilket antagligen syftar på att han som tioåring blev utnyttjad av sin höjdhoppslärare). Vad vi ser är inget mindre än ett mästerstycke i manipulation och fokusförflyttning. Det måste ligga åratal av träning bakom, på några av landets bästa mediaredaktioner.

Svadan pågår ända tills en förbipasserande stannar till och uttrycker sin beundran för Dumpen och Patrik Sjöberg. Journalisten upptäcker att han inte har tid att prata längre, och sätter sig på cykeln och kör iväg (bilden).