Ungefär två miljarder människor har i år rösträtt i nationella val vilket är ett världsrekord som det enligt min mening inte automatiskt bör tolkas som någon särskild framgång för demokratin. Enligt en del  undersökningar, som verkar vara ett mellanting mellan Olympiaden och något vetenskapligt, ligger Sverige i år på fjärde plats efter Norge, Nya Zeeland och Island. Mitt problem är att jag inte tycker att jag har något att säga till om trots att jag pliktskyldigt men oengagerat deltar i valen.

Till exempel har det just beslutats att statens överskottsmål på 0,33 procent av BNP ska slopas och ersättas av ett balansmål. Syftet är naturligtvis att politikerna, som enligt demokratins principer ska administrera landet i överensstämmelse med medborgarnas vilja, vill ha mer pengar och då föredrar att låna, i det här fallet ungefär 4 000 kronor om året per skattebetalare, för att slippa reta folk genom att höja skatten. På det här viset hoppas politikerna att vi medborgare, som är deras chefer och uppdragsgivare, inte ska märka något.

En småsak, kanske. Men svensk politik, som skryter med att vara så överlägset demokratisk, består av tusentals småsaker där medborgarna, systemets sanna beslutsfattare, nästan aldrig konsulteras. Hur gick det till när jag bestämde mig för att Sverige borde gå med i Nato och hur lång tid tog den processen? När jag gjorde lumpen insåg jag till min förvåning att det neutrala Sverige var djupt insyltat i Nato. Officerare i bekantskapskretsen fick extrautbildning i San Diego. Archangelsk kom aldrig på fråga. Inte mig emot, men jag gillar inte att hela tiden bli smålurad.

Riksdagsledamöterna är anställda tjänstemän i ett företag, Sverige, där jag råkar vara en visserligen obetydlig men ändå ägare. Det betyder att jag i fråga om företagets skötsel står på en högre hierarkisk nivå än de valda, det vill säga tillfälligt anlitade, ombuden, som är så betydelselösa att vi, deras uppdragsgivare och principaler, inte ens gett dem någon anställningstrygghet.

Det märkvärdiga är att ursprungsdemokratins enkla grundprincip om vilka det är som är herrar och vilka som är tjänare hos oss verkar bortglömd (liksom hos de tankesmedjor som räknar ut och fördelar demokratipoäng till olika länder med så svag känsla för demokratins verkliga väsen att de sätter Sverige på fjärde plats; själv hade jag, just på grund av att vi inte ens vet vem som bör härska och vem som bör tjäna, flyttat ner oss några divisioner.

Det tydligaste tecknet på att vi, när det gäller demokratin, lever i en uppochnedvänd värld är att jag – om jag inte personröstat – inte vet vem som är just min riksdagsanställde, alltså den som jag har särskilt stort förtroende för och som jag räknar med ska bry sig om att prata med mig om jag vill anhängiggöra något politiskt ärende. Jag vet inte vad han heter och vad han har för telefonnummer (och minns inte säkert vilket parti han tillhör, men det är mitt eget fel).

Hur skulle jag kunna anställa och ha förtroende för en VD till min målerifirma om jag inte ens får träffa honom och han inte besvärar sig med att ringa tillbaka när jag söker honom? Och hur ska jag kunna ha något inflytande över honom om det är han själv som bestämmer sin lön och skickar det statliga våldsmonopolet att hämta pengarna i min och de andra skattebetalarnas ficka?

Om medborgarna inte har någon makt över sina ombud kan medborgar- eller folkstyre inte råda. Ett sådant land kan svårligen räknas bland demokratierna. Utan ett väl genomtänkt personvalssystem borde en nation inte ens få kandidera till demokratiolympiaden.