Häromdagen tillkännagavs namnen på årets pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne. Som vanligt är de amerikaner eller nästan amerikaner (vilket jag tror beror på att det bara är amerikaner som kan så mycket matematik och därmed besitter förmåga att åstadkomma så mycket Grandes Complications – som det heter bland urmakare – som modern ekonomivetenskap tycks kräva). De la fram sina teser för nästan ett kvartssekel sedan (The Colonial Origins of Comparative Development: An Empirical Investigation Author(s): Daron Acemoglu, Simon Johnson, James A. Robinson Source: The American Economic Review, Vol. 91, No. 5 Dec. 2001) Om du inte orkar med att läsa så ska jag förklara vad det står. Den enkla grundtanken är inte så dum.

Det handlar om att finna skälen till att så stora inkomstskillnader finns bland alla jordens länder. Flera ambitiösa teoretiker, till exempel jag, har lagt fram teorier som för det mesta bygger på tanken att det avgörande för ett lands rikedom idag är det institutionella förhållanden som gällde för två- till trehundra år sedan. ”Institutionella förhållanden” avser i vilken utsträckning utvecklingsfrämjande lagar och regler – exempelvis näringsfrihet och äganderätt – vid den tiden började installeras.

Det finns två slags institutionella förhållanden säger författarna A, J och R, som vardera är anpassade efter arten av kolonisering som de olika områdena utsattes för, till exempel att USA var en nybyggarkoloni dit folk, även kvinnor, flyttade för att permanent bygga sig ett nytt liv, medan Brasilien var en extraktionskoloni dit nästan bara män tillfälligt flyttade för att odla socker och gräva guld och sedan ta pengarna och resa hem igen. (De kvinnor som behövdes kom på slavskeppen från Afrika eller kunde hämtas i djungeln.)

Nybyggarkolonierna, som hade långsiktiga ambitioner, skaffade sig stabila lagar som artikulerade medelklassens intressen medan extraktionsekonomiernas regelsystem var gjort för snabba klipp. Det gick som det gick och de berörda ekonomiernas situation idag reflekterar de system som installerades för några hundra år sedan.

Men sedan kommer A:s, J:s och R:s unika bidrag till vetenskapen, i år värderat till prissumman elva miljoner kronor. Det är förklaringen till varför några kolonier blev nybyggarkolonier och andra blev extraktionskolonier. Det berodde på det lokala sjukdomspanoramat, säger författarna. Där många invandrare dog i malaria och gula febern ville ingen stanna länge (och kvinnorna inte stanna alls). De besvärade sig inte med att formulera utvecklingsfrämjande lagar. Men till de områden där svåra sjukdomar inte grasserade reste folk för att stanna på lång sikt och för dem var det värt besväret att ordentligt bygga ett land med hållbara lagar.

Det är, enligt min mening, en ganska bra teori. Hur underligt det än låter hörde jag den första gången för ett halvsekel sedan från en chilensk professor när jag studerade statskunskap i Washington D.C. Chilenaren var trött på alla amerikanska läroböcker enligt vilka alla kolonisation av nya områden alltid sett ut som den amerikanska. ”Men det finns inte bara nybyggarkolonisering utan även extraktionskolonisering”, sa han förtvivlat till studenter som aldrig kunde tänka sig att en chilenare skulle ha något att komma med. Varifrån han fått denna idé värdig ett nobelpris vet jag inte. I varje fall fick han inga elva miljoner. Men episoden illustrerar att idéer inte behöver vara särskilt märkvärdiga för att föräras med ett nobelpris.

Själv har jag utvecklat en annan teori och publicerat på dessa sidor fastän jag inte längre kan hitta den (och utan att få en endaste miljon för besväret). Det som avgjorde varför emigranterna från Europa valde den ena eller den andra typen av koloni hade kanske med sjukdomsfrekvensen i kolonin att göra men framför allt om emigranterna valde att ta med sig sina kvinnor. Kvinnorna gillade inte dödliga farsoter och följde därför inte med till Brasilien där emigranterna fick klara sig med lokala kvinnor – svarta och röda – men hade rimligt hopp om snabba cash.

Min teori är överlägsen på så vis att den, som bonus, förklarar varför apartheidsystemet uppstod i USA och Sydafrika men inte i Brasilien. De vita kvinnorna blev rasande av svartsjuka när deras män smet iväg till sina färgade hålldamer och gjorde därför allt för att skapa rasseparerade samhällen där Ku Klux Klan kunde blomstra.