För femhundra år sedan fanns en kung Serendip på Ceylon. Han
sände ut sina tre söner i världen på någon sorts uppdrag som jag aldrig begripit.
Glädjande nog har inte heller andra människor begripit och därför har begreppet
serendipitet med tiden förenklats och kommit att betyda ”egenskapen att hitta
bra saker som man inte visste att man letade efter”. I morse fick jag oväntat
en rejäl släng av serendipitet.
Häromdagen skrev jag ett stycke här som minsann inte föll alla på läppen. Det handlade om att en hastigt växande grupp psykiatriska sjuka, i första hand barn och ungdomar, troligen inte är särskilt psykiatriskt sjuka men att det finns så många andra intressen som vill bejaka åkommorna att samtiden inte har hjärta eller kurage att förneka dem. Ett sådant intresse är lärarkåren som inte står ut med skrikiga barn och därför gärna ser att de drogas ned lite lagom med psykofarmaka. Det främsta intresset är förstås den neuropsykiatriska personalen som här skaffar sig en hygglig födkrok. Ytterligare en kår av intressenter som jag nämnde är föräldrarna som med tanke på livspusslet och all stress varken har tid eller ork att uppfostra barnen utan i stället skickar barnen till skolan med en iPad.
In träder kung Serendip på scenen i form av en bekräftande artikel i Dagens Nyheter här. Det var inte som jag trodde, det var värre. Andra intressen som har anledning att glädjas åt de neuropsykiatriska sjukdomarnas snabba spridning är eleverna själva och det välfärdsindustriella komplex under vars noggranna bevakning verksamheten administreras. DN beskriver hur två students försöker dra nytta av sina neuropsykiatriska besvär:
En student på läkarprogrammet vid Lunds universitet får förlängd skrivtid på sina tentor på grund av dyslexi. Studenten får också handledning i akademiskt språk, skrivande och studieteknik från enheten för pedagogiskt stöd. Sedan gör studenten så många skrivfel på två tentor att det blir poängavdrag. Enligt studenten har inte lärosätet gjort nödvändiga anpassningar och hen anmäler universitetet till Diskrimineringsombudsmannen. Studenten vill bland annat ha svarsalternativ i stället för att tvingas skriva i fritext.
På Högskolan Dalarna ansöker en ämneslärarstudent med hörselnedsättning om att få ta med sig svenska tolkar till Indien, när hon kommit in på kursen Levd religion. Studenten får nej med motiveringen att kursen inte ingår i det program som hon antagits till. Högskolan i Dalarna refererar till ett tidigare avgörande i Överklagandenämnden för högskolan, som sagt nej till en student som velat ta med sig en svensk tolk för att läsa en kurs i Shanghai.
I diskrimineringslagen står det att utbildningsanordnare måste vidta ”skäliga” åtgärder för att en elev med funktionsnedsättning ska tävla på lika villkor med elever utan funktionsnedsättning. Men vad är ”skäliga”? Om man frågar eleverna är det bara fantasin som sätter gränserna och om man frågar det omsättningsmaximerande välfärdsindustriella komplexet finns det alltid mer pengar i statskassan för angelägna ändamål. För tjugo år sedan kostade det riktade pedagogiska stödet för funktionsnedsättningar 44 miljoner kronor. Idag ligger kostnaden för skattebetalarna på 134 miljoner.
Är det riktade pedagogiska statsanslag som ger upphov till neuropsykiatriska sjukdomar eller sjukdomar som tvingar fram ökande statsanslag?
DET GODA SAMHÄLLET 