Vi är vana vid att expertisen – i varje fall på vissa områden – vacklar än hit, än dit. Av någon anledning som jag senare, i mån av tid, ska utreda så är experternas vankelmod avsevärt större inom de sociala vetenskaperna än inom STEM-sektorn. De vanliga diagnoskatalogerna över neuropsykiatriska funktionsnedsättningar utvecklas i rasande fart och kommer ständigt ut i nya upplagor. Idag används i Sverige ICD (International Classification of Diseases) version 10 och neuropsykiatrikerna förbereder sig för att konvertera till version 11. Man kan jämföra med Pythagoras sats som inte behövt uppdateras på snart tre årtusenden.

Hanteringen av Sveriges neuropsykiatriska problem begränsar sig inte till vad anglosaxiska läkare fastställer i sina diagnosmanualer utan utforskas också av barfotapsykiatriker såsom pedagogiskt intresserade rektorer och skolnämndspolitiker. För ett par år sedan var det rätta svaret på alla frågor att så långt det gick datorisera utbildningen och utrangera påfund som pennor, papper och välskrivning för hand. Nu maskineriet slagit back, skärmtiden anses skamlig och skärmarna ska skrotas. Det kan snart vara dags att öva barnen på meningar som ”Far ror” och ”Mor är rar”.

En grundläggande fråga som jag så småningom lärt mig att undvika i väluppfostrade och högutbildade sällskap eftersom den har kraften att väcka anstöt hos nästan alla, framför allt hos folk med någon anknytning till skolan, är om antalet neuropsykiatriskt diagnosticerade patienter, till exempel folk med ADHD, verkligen ökar i takt med antalet bevisade, nyupptäckta och ICD-registrerade sjukdomsslag och i takt med den vårdapparat som etableras för behandlingen av sådant som autism, Tourettes syndrom samt tics och dyslexi. Det räcker med att frågan antyds för att ansikten ska blekna och blickar förmörkas ty där bakom anas en misstanke att neuropsykiatrins otvivelaktigt succéartade internationella genombrott kanske fyller andra sociala funktioner än läkandet av sjukdomar och då inte bara försörjningen av nya högskoleutbildade psykspecialister.

Jag undrar kort sagt, men diskret, om inte den neuropsykiatriska vård- och omsorgsapparat, som under de senaste årtiondena har vuxit med en så imponerande kraft, till stor del drivs av andra intressen än de nervsjuka barnens hälsa (där professionens egennyttiga engagemang enligt sociologins grundlagar kommer på framskjuten plats). Följande har jag lärt mig av folkhälsoguiden.se:

Totalt har 22 944 barn och ungdomar genomgått en neuropsykiatrisk utredning under perioden 2018–2020, en ökning med 22 procent eller 4 136 barn. Omkring 80 procent av dem som genomgår en neuropsykiatrisk utredning får åtminstone en av diagnoserna.

Det betyder, om jag förstår rätt, att det antal barn som skickas till neuropsykiatrisk undersökning ökat med ungefär sju, åtta procent om året vilket är anmärkningsvärt när man betänker att sjukdomstypen var praktiskt taget okänd för kanske tjugofem år sedan (jo, ordblindhet hade man hört talas om). Ännu mer beaktansvärt är det att av dem som gick in i ett undersökningsrum så hade åtta av tio en eller flera neuropsykiatriska diagnoser på sig när de gick därifrån. Visst, så här i ett uppbyggnadsskede med begränsade utredningsresurser har man kanske valt ut uppenbara neuropsykiska fall för närmare anamnes. Men att åttio procent av populationen har drabbats av fram till nyligen okända psykiska sjukdomar är ändå uppseendeväckande.

Mitt problem är att förstå hur detta till synes galopperande problemkomplex, alltså de neuropsykiatriska diagnoserna, så snabbt har kunnat erövra samtiden att uppemot åttio procent av barnen kan ha en släng av dem, åtminstone om de får undersökas tillräckligt noga. När jag gick i folkskolan i dåvarande arbetarstadsdelen Södermalm i Stockholm fanns inget sådant. Det fanns barn som hade svårt att hänga med i ramsan om Hallands floder, men de störde aldrig. När jag frågar jämnåriga som också gått i folkskolor i Stockholm visar det sig att inte de heller haft några utbrott av neuropsykiatriska syndrom i skolan. Hong Kong-influensan ja, DAMP nej.

Men sådana barn måste ju ha funnits, säger jag, sjukdomarna kan inte bara ha uppstått ur intet! Men de drabbade blev antagligen utsållade, säger mina gamla klasskamrater osäkert. De skickades väl till särskolor och hjälpklasser? Och sedermera till andra mindre krävande skolformer? Mina klasskamrater och jag har aldrig fått någon klarhet vad som hände med den tidens neuropsykiatriska barn. De kan väl inte ha internerats på Vipeholmsanstalten allihop?

Hur skulle man känna igen dem? Google säger exempelvis att de försvinner i dagdrömmerier och tappar uppmärksamheten men även motsatsen, det vill säga att de får känsloutbrott eller svårigheter att sitta still, det kan handla om att starta slagsmål i klassrummet, kontaktsvårigheter och besvärande inlägg i undervisningen som läraren inte får tyst på. En del är helt enkelt alltför obegåvade för en undervisning som bygger på den romantiska principen om allas lika värde där det lika värdet kan innebära att alla definitionsmässigt har 110 i IQ men ej hoppar över sex meter i stav.

Jo, sådana fanns det nog även på Sofia folkskola, säger mina gamla klasskamrater, men de hade inga för omvärlden särskilt besvärande symtom. Inte värre i alla fall än att de till sin skam fick gå om klassen eller smita ut bakvägen när de blev underkända på muntan i studentexamen.

(Den asocialaste gymnasist jag träffade var jag själv som tillsammans med andra körkortslösa sextonåringar ägde fyra bilar som vi gratisparkerade på Skånegatan, en DKW, en Mercedes, en Moskvitch och en Pontiac. Det slutade med allvarssamtal med rektorn och polisen och hot om relegering. Jag ryckte upp mig och fick A i alla ämnen.)

Neuropsykiatriska funktionsstörningar uppträdde tidigare oftast under benämningar som lättja, bristande uppfostran, obegåvning, obehagliga saker allihop som ingen vill ta ansvaret för utan hellre skyller på tidigare okända defekter som sitter i barnens hjärnor. Föräldrarna kan inte tåla tanken att deras barn har genetiska brister och dessutom från födseln varit bortskämda och ouppfostrade och suger därför girigt i sig medikaliserade ursäkter såsom att det bara handlar om ”ett annorlunda sätt att bearbeta information, en annorlunda perception, ett annorlunda sätt att tänka och uppleva” samt att ”det kan vara svårt att lyssna på läraren för att man till exempel inte är intresserad av det läraren pratar om”. Även lärarna tar ofta tacksamt emot chansen att skylla sina misslyckanden i dusterna med illbattingar som inte är mottagliga för lågaffektivt bemötande. De funktionsstörda själva finner att diagnoser som dyslexi och ADHD kan ge dem fördelar vid betygssättningen. Och den specialiserade stödpersonalen får hyggliga jobb.

Vid närmare betraktande ser man att hela begreppet neuropsykiatriska funktionsstörningar, liksom Internationalen, till alla lycka bär. Varför skulle man inte tacka för det fina uppslaget och begära fortsatt utveckling av konceptet?