För åtskilliga årtionden sedan avslutade jag en femtonårig karriär inom det internationella biståndet. Det var svårare än vad jag hade förutsett. Svårigheten var inte den man kunnat förvänta sig, till exempel att jag skulle ha motarbetats av betydelsefulla människor som tagit illa vid sig för mina biståndskritiska artiklar, föredrag och böcker. Visst förekom sådant – och förekommer fortfarande – men det knepigaste var och är att förklara varför jag tappat tron på hela verksamheten och därför sagt upp mig (samtidigt som jag insåg att jobbet för mig personligen varit mycket lärorikt och på alla sätt stimulerande; jag minns hur min delegationschef i puckeln på en Boeing 747 på väg till förhandlingar i Maputo smuttade på sin dry martini och sa att det var först i det ögonblicket han förstod hur viktigt det var med bistånd).

Det typiska för underutvecklingen är att saker och ting inte fungerar. För människor som kommer från fungerande kulturer, till exempel åttiotalets Sverige, går detta inte att förstå. Jaha, det har blivit stora hål i vägarna som kolonialisterna byggde? Varför lagar ni dem inte då? Jaså, ni har inga vägmaskiner? Och varför är maskinerna trasiga då? Och varför hällde förarna oljan i fel rör? Kan inte läsa, sa du? Har ni 58 olika språk? Men varför bestämmer ni er inte för vilket språk som ska gälla? Jaha, det blir kravaller då? Men hur var det med den där kraftkarlen till diktator ni hade? Jaså, mördad i förra veckan? Jaså, det finns i alla fall inga budgetpengar till vägarbetarlöner?

En sådan situation kan åttiotalssvensken inte föreställa sig eftersom han aldrig upplevt något liknande. Den enda förklaringen han kan konstruera är att kraftkarlen till diktator måste ha stulit statsbudgeten och biståndet och satt in på nummerkonto i Zürich (varför han blivit mördad förstås, allt är mycket logiskt).

Det är bara det att det inte fungerar så. Om man är på biståndsförhandling i Maputo och diskuterar landets vägnät med infrastrukturministern så får man på tio minuter ihop en lång lista på synnerligen angelägna biståndsinsatser: leverans av en uppsättning vägmaskiner, utbildning av förare och servicepersonal (va? sorterar utbildning och servicepersonal under andra departement, det var ett streck i räkningen; om man går dit och frågar så kommer de ansvariga att säga att utbildningsbehoven är mycket större på andra ställen så oljan får vänta); vi måste dessutom göra ett lämpligt språk åt dem med tillhörande grammatik om nu inte kolonialisterna gjorde det, förresten är Sverige särskilt lämpat att utveckla rättstavade språk, vi gjorde det med romani chib åt romerna; uppryckning av polisväsendet som inte fångat diktatorns mördare; upprustning av försvaret eftersom landet vill gå med i Nato vilket beräknas kosta tre procent av BNP plus lite annat. Sedan någonting för kvinnorna, annars blir det inget alls.

Det där tror inte bara Sida-folk utan näst intill alla svenskar, som är snälla människor och vill hjälpa till eftersom Sverige är en humanitär stormakt, att Sverige ska klara av. Det gör vi inte och det svåra är att inse att det inte beror på att biståndsanslaget är för snålt tilltaget utan på att vi inte kan för att det inte går.

Vid det här laget bör Sverige snart av egen erfarenhet begripa att värdiga utvecklingsmål av ofullständigt utredda skäl inte kan uppnås. Vi kan själva inte komma till rätta med gängkriminaliteten och vi vet, uppriktigt sagt, inte vad det beror på. Infrastrukturen, järnvägsrälsen till exempel, klarar vi inte heller. Skolan kan vi inte rycka upp, fråga en lärare så får du se.

Politikerna, oavsett parti, har bara en lösning, nämligen ökade anslag, som emellertid inte fungerar. Där används samma felaktiga tankefigur som i fråga om biståndet, nämligen att man kan lösa alla problem om man bara öser på mer skattepengar.

När nu regeringen vill skära ned på biståndet använder den argument av typen att pengarna behövs bättre för att bekämpa den svenska kriminaliteten. Men det är förljuget. Varken inom kriminalitetsbekämpningen eller biståndet handlar det om mer pengar.

Jag hade önskat att regeringen, när den skär ned på biståndet, inte skamset såg ned i backen för att den berövar jordens fattiga massor några miljarder utan i stället ärligt förklarade att bistånd (utom möjligen katastrofhjälp) är bortkastade pengar som den hellre, för att fjäska för väljarna, använder pengarna till lika misslyckade satsningar inom Sveriges gränser.

Efter att noga ha betänkt detta under ett halvt sekel har jag kommit fram till det självklara men likafullt diffust osäkra att samhällelig problemlösning bäst beskrivs i paroller som ”hårda tider skapar starka människor (utom när de korrumperas med bidrag), starka människor skapar goda tider, goda tider skapar svaga människor, svaga människor skapar hårda tider”.