Nyligen var jag ute och fikade med en god vän. Hon valde plats, ett mysigt kafé som påminde om de kaféer som fanns förr, när vi växte upp, och dit man ibland gick med mamma och pappa och fick äta bakelse och dricka hallonsaft. Därifrån var steget inte långt till att börja prata om vårt kulturarv, vår historia och om vikten av att ha ett band bakåt, till tidigare generationer.

Eftersom min väninna har sina rötter i Storbritannien är det mycket som skiljer sig i åt i vår respektive familjehistoria. Hennes föräldrar växte upp under brinnande krig – mina växte upp under beredskap, med kriget på avstånd. Det var ont om mat och i stugorna klipptes det ransoneringskuponger i parti och minut. Men solidariteten var stark. Min morfar berättade många gånger om hur byborna ställde upp för varandra. Den som drack mindre kaffe än grannen delade gärna med sig av sina ransoneringskort och den som hade kakao över lämnade gärna en burk till grannen som hade fler barn.

Samtidigt fanns förstås oron alltid där, det har mina föräldrar vittnat om. Och många svenskar kom ju kriget väldigt nära.

En nära släkting till mig gjorde det, när han låg i beredskap vid norska gränsen. Gevärselden från andra sidan, när norska motståndsmän och andra som vägrade inordna sig under ockupationen flydde för att ta sig till Sverige, vittnade tydligt om krigets fasor. Vid ett par tillfällen hände det sig också att min släkting hamnade i situationer där han var tvungen att ta ställning. Och det gjorde han.

Det var han inte ensam om. Sverige var fullt av modiga själar som vågade agera när det var nödvändigt, vid norska gränsen och annorstädes. Är det så fortfarande?

I viss mån kanske men inte i samma utsträckning. Med en TikTok-generation som blir kränkt över exakt allting, och sätter jaget före laget i alla lägen, är det svårt att tro att det ska finnas mycket till ryggrad om krisen eller kriget kommer. Dessutom märker jag att oviljan att stå upp för Sverige är tydlig även i min egen generation. Varför har det blivit så?

Jag tror att det beror på att väldigt många inte längre känner sig hemma i sitt eget land. De har ingen som helst önskan att stå upp för ett land som tillåter parallellsamhällen och där det finns grupperingar som visar öppen motvilja mot vårt samhällsskick men ändå får ta del av den välfärd som andra arbetat ihop till.

I ett någorlunda homogent samhälle, där de flesta strävar åt samma håll, är det också så mycket lättare att vara solidarisk och ställa upp för varandra. Men när stora grupper har värderingar som är väsensskilda från de värderingar som en gång byggde landet försvinner samhörigheten och ersätts av frustration.

Hade Sverige sluppit det huvudlösa och, måste man säga, medborgarfientliga initiativet att tvinga fram en mångkultur hade det sett helt annorlunda ut idag. Det förstår man, om man har ett band kvar till det förflutna.

Har man inte det, då förstår man ingenting alls och blir bara en lealös krake i makthavarnas händer.

Foto: Ransoneringskort från beredskapstiden (wikimedia commons)