Socialismens idé är förbluffande enkel. Om alla gör det dom är bra på och delar lika på resultatet, kommer hela samhället att blomstra. Vissa är ju bra på att bygga jetmotorer, andra är duktiga på att baka pepparkakor. Eftersom samhället behöver både pepparkakor och jetmotorer finns ingen anledning att värdera den ene högre än den andre. Slutligen finns individer som inte är bra på något alls och för dem behövs ett socialt trygghetssystem, som bekostas av den offentliga sektorn.

Allt borde fungera som ett väloljat maskineri, om det inte vore för den mänskliga naturen. Vi tycks vara programmerade att antingen välja den enklaste försörjningsmodellen eller den som utlovar störst belöning. Är belöningen lika för alla kommer fler och fler att orientera sig mot tryggheten i den offentliga sektorn.

Häri ligger socialismens svaghet. En offentlig byråkrati kan fördela befintliga resurser, men sällan skapa några nya. I likhet med de svenska biståndsprogrammen behöver socialismen ständig finansiering. Grupper som känner sig utsatta för exploatering i en eller annan bemärkelse kommer att kräva ”rättvisa”, vilket i nio fall av tio betyder ekonomisk ersättning.

Fram till 1800-talet hörde man sällan talas om socialismen, troligtvis för att det knappt existerade något välstånd att fördela. Inte ens om man plundrade alla slott och herresäten, ned till minsta visthusbod, skulle resurserna räcka särskilt länge. Men på 1800-talet skedde ett mirakel. Plötsligt uppstod en samhällsklass som inte bara var rik, utan vars rikedom såg ut att växa av en egen inneboende kraft. Allt de behövde göra var att bygga fabriker och anställa folk som jobbade från morgon till kväll. Kapitalisterna hade funnit en ”pengamaskin”, och den hade potential att förverkliga socialisternas djärvaste drömmar.

Som med alla politiska ideologier är det svårt att omsätta idéer i praktiken. På något sätt föreställde man sig att ”pengamaskinen” skulle finnas kvar, även sedan man gjort sig av med kapitalisterna. Kapitalisterna stod i vägen för utvecklingen eftersom de envist hävdade äganderätten, samt motsatte sig idén att människor var värda lika mycket – oavsett om de producerade jetmotorer, pepparkakor eller inget alls. Socialismen höll på sina principer och blev ”antikapitalistisk”. Trots att den för sin existens var beroende av de resurser kapitalismen skapade.

Under mer än hundra år var hatet mot kapitalisterna ett sammanhållande kitt för alla som kallade sig socialister, inklusive mig själv och mina kompisar på 1970-talet. Hatet spreds över kontinenter och inspirerade till flera minnesvärda revolutioner. Men ingen av dem lyckades särskilt bra, så kanske var det något fel på den socialistiska modellen trots allt.

På senare år har jag märkt att kapitalisterna försvunnit. I varje fall ser man dem sällan i offentligheten. De flesta företag leds av byråkrater och ekonomer, anställda av moderkoncernen eller representanter för olika aktieintressen, som i sin tur kontrolleras av investmentbolag eller kanske staten har ett finger med i spelet. Ingen vet riktigt hur det fungerar. Troligen finns en handfull superkapitalister någonstans som håller i trådarna, men dom är svåra att identifiera och deras tillgångar väl skyddade.

Socialisterna kan inte längre peka på en liten krets rundmagade herrar i cylinderhatt, som rycker brödet ur munnen på hungrande barn. Däremot finns i flertalet västländer en relativt välmående inhemsk medelklass, som kan sägas personifiera kapitalismens framgångar. De lever ofta i prydliga villakvarter med få sociala problem, har respektabla jobb, välartade barn och något ljusare hudfärg än den globalt genomsnittliga befolkningen. Inget talar för att deras position skulle bero på rasism, men det kan heller inte uteslutas. Var förresten inte deras förfäder kolonialister?

Socialisterna har uppdaterat sin strategi och ersatt antikapitalismen med ”antirasism”. Hatet mot rasister – särskilt i betydelsen vita nordeuropéer med traditionella värderingar och nationalistiska böjelser – har blivit det nya sammanhållande kittet för socialismen. Man skulle kunna tro att denna definition utesluter nordeuropéerna själva, men inte alls. Några av de mest hängivna antirasisterna är blonda och blåögda, och utmålar gärna sin egen etniska grupp som särskilt ondskefull. Det är i och för sig inte märkligare än att det finns judar som är antisemiter.

För övrigt handlar det inte så mycket om kapitalism eller rasism. Utan om att socialismen är en genuint dålig idé, som aldrig lyckats bära sina egna kostnader.

BILDER: Amerikanska reklambilder från 1950-talet.