Vi svenskar är i allmänhet mycket stolta över att leva i en demokrati men vi bryr oss inte om att utreda vad vi menar med demokrati. Så här skrev jag för några veckor sedan:

Demokratin, det statsskick under vilket vi lever och över vilket yvs, består av ett stort antal inrättningar som var och en på sitt sätt ska säkerställa det folkliga inflytandet. Valhandlingen, alltså lapp i låda en gång vart fjärde år, är ett exempel (som kunde göras mycket mer potent om vi röstade på personer i stället för partilistor). Olika slags maktdelning, varav den amerikanska ordningen är knökfull, existerar knappt hos oss. Ibland är röstandet en rättighet, ibland, liksom i Brasilien, är det en skyldighet.

Med detta vill jag säga att demokratin kan se ut lite hur som helst. Det finns ingen internationell likare av typ arkivdemokratin i Paris.

Men finns det då inte något idiotsäkert sätt att skilja låtsasdemokratier från den äkta varan? Jo, det gör det och det finns även en tillförlitlig probersten, nämligen frågan om yttrandefriheten i den berörda staten är fullständig eller inskränkt. Så här fortsatte min text:

Men den enskilda institution som (enligt min mening) är folkstyrets vassaste inkarnation – tänk dig att alla folkstyrelsereglerna ströks ur lagböckerna och du bara fick nyskapa eller återställa en enda för att så långt möjligt förverkliga demokratin – är just den obegränsade yttrandefriheten. Vad vore det för mening med partiprogram och mandat om man inte får säga precis vad man tycker? Hur skulle folket få något inflytande om människor vore rädda för att redovisa sina uppfattningar? Varför skulle vi inte få förbanna dansken, juden, greken, finnen eller sjundedagsadventisten om vi närde några sådana perversa drifter?

Yttrandefriheten finns inte om den inte är absolut. Antingen får medborgarna säga vad som faller dem in utan att staten krånglar med dem eller också saknar de denna rättighet:

Trots att vi i Sverige har en grundlag, Yttrandefrihetsgrundlagen, som ska värna yttrandefriheten så lär vi oss av detta att grundlagar hos oss inte behöver tas på särskilt allvar. Man kan inte ens säga ”djävla dansk” utan att riskera straff. Det enda existerande statliga dokument till skydd för yttrandefriheten som verkar vara seriöst menat återfinns bland de äldsta i god demokratisk ordning formulerade statsrättsliga urkunderna, nämligen första tillägget till den amerikanska konstitutionen.

De amerikanska grundlagsfäderna darrade inte på manschetten när de formulerade konstitutionen. Yttrandefriheten var på allvar och därför utan inskränkning. Sannolikt är detta även innebörden i nittonde paragrafen av FN:s allmänna rättighetsförklaring.

I Sverige är det emellertid inte så. Här kan man, trots den påstådda yttrandefriheten, bli dömd för att ha yttrat sig fritt. Richard Jomshof, nyligen avgången ordförande i riksdagens justitieutskott, hotas av åtal för att han publicerat en bild som enligt svensk lag kan utgöra hets mot folkgrupp.

Rätten att publicera även osmakligt material borde vara grundbulten i demokratin.