Allt oftare träffar jag politiskt intresserade och kunniga personer som erkänner sig vara i beråd. De vet inte vad de ska kalla vårt – och det övriga Europas, som har ungefär samma upplägg ehuru med avsevärda lokala skillnader; betänk till exempel att Storbritannien har personval så att väljaren har ett personligt ombud i den beslutande församlingen, något som jag tror för Sverige skulle vara ett betydande fall framåt – statsskick. För varje år som går, förefaller det dem, känns begreppet demokrati alltmer främmande vilket märks inte minst i invandringsfrågan, där Europas politiker sedan länge haft en betydligt mer välkomnande attityd än väljaren i gemen. Den tyska valchocken i förbundsländerna Thüringen och Sachsen, där invandringsskeptiska eller -fientliga partier tog kommandot, kom som en hink kallt vatten över huvudena på tyska etablissemangspolitiker.

Motsvarande händelser på samma tema inträffar allt som oftast i Europas länder och politikerna tvingas stå med neddragna byxor och pröva ursäkter som att ”de inte sett det komma” vilket är ungefär som den havande kvinnan som i nionde månaden begär abort med argumentet att hon ”inte haft en aning om tillståndet”.

Men så dum är ingen, varken havande kvinnor eller politiker. Hur ska man då förklara deras självpåtagna blindhet? (Och observera att det inte bara är på den punkten som deras inställning systematiskt skiljer sig från uppfattningarna hos dem som de förväntas representera.) Jag menar, vilket jag med tilltagande övertygelse och eftertryck framfört under de senaste tjugofem, trettio åren, att problemet är ett annat än det vi tror. Vi tror att politikerna blivit besatta av irrationella PK-idéer som är skadliga för alla, även dem själva.

Men det tror inte jag. Alla de traditionella ideologierna som konservatism, liberalism och socialism har det gemensamt att de identifierar en särskild intressegemenskap mellan politikerna som ombud och en särskild medborgargrupp som uppdragsgivare, exempelvis en bonde och en bondeförbundare i kommunfullmäktige.

Numera har samhället emellertid blivit annorlunda konstruerat. För det första har politikerna från olika partier nu blivit mer lika varandra än någon av dem liknar de medborgare som ska föreställa deras uppdragsgivare. Detta beror till stor del på att politikerna avlönas av staten som därigenom gjort sig till deras verklige uppdragsgivare. Den som betalar bestämmer. Eftersom medborgarna inte längre kan bestämma över sina påstådda ombud tappar de lusten att stödja sina gamla partier som de numera – och med rätta – inte längre anser artikulerar deras intressen som väljare. Ett tydligt tecken på denna långa och varaktiga söndring är den drastiska minskningen i antalet partimedlemmar. Politikerna blir yrkesproffs som vaskas fram bland de ungdomar som orkar göra politisk värnplikt i ungdomsförbunden där de börjar smida de band som gradvis binder dem samman i den nyskapade politiska sammanslutning som jag alltså i mer än ett kvartssekel har kallat politikerväldet (och för detta fått en del föraktfulla och nedlåtande gliringar).

Men vi lever trots allt i ett visserligen rumphugget men likafullt demokratiliknande tillstånd där rösträkningen har betydelse. Så vem röstar på politikerväldet och varför gör de det? Eller annorlunda uttryckt: vem skickar politikerna till de valda och beslutande församlingarna och får för detta den belöning i form av lön, ärebetygelser och annan uppskattning som oftast tillkommer uppdragsgivare? Jo, det är staten och dess miljontals funktionärer, ämbetsmän, socialarbetare, generaldirektörer, lokalbussförare, universitetslärare, långtidssjukskrivna, arbetslösa och andra bidragsklienter som ingår i den av staten försörjda halvparten av befolkningen, i stort sett de människor som jag brukar kalla det välfärdsindustriella komplexet plus de ideologiproducerande medhjälparna i pressen och de statliga TV- och radiobolagen.

Är det inte uppenbart att Politikervälde är ett rättvisande namn på det politiska system i vilket vi lever? Jag funderar på om den mänskliga historien tidigare uppfunnit och lyckats installera något snarlikt system. Det förefaller osannolikt eftersom politikerväldespolitikerna veterligen inte bidrar med något nyttigt som samhället kan behöva. De leder inte industrier (som de härskande kapitalisterna för tvåhundra år sedan), de driver inte latifundieliknande storjordbruk (med statare i stället för slavar eller livegna), de krigar inte (som Karl XII:s karoliner), de administrerar inte tvåflodslandets grävda kanaler. Vad jag kan upptäcka duger de i normalfallet inte till någonting alls och de är för fina för att köra sopmaskiner.

De oroväckande rysningar vi nu för tiden känner i Europas politiska underjord – som en del kallar populism – är kräkreflexerna hos samhällen som satt sina politikervälden i halsen och nu försöker kasta upp dem.