Människan tycker om plågor och oro. Däri skiljer sig folken inte mycket från varandra. Däremot väljer de, tror jag, att genom tiderna utsätta sig för ganska enahanda kval. Till exempel tycker ryssarna om mordiska och despotiska härskare. Ivan den förskräcklige var sådan, tsarerna var sådana och Putin är även han en obeveklig diktator. Svenskarna vill genom jantelag, mobbning och reglementerade tråkningar (”nollningar”) ingjuta livslång skam i sin nästa så att han begriper att han har skuld till den samhälleliga anfäktelsen på modet – exempelvis den globala uppvärmningen – och inte ska få för sig att han är något värd. (En polsk byggmästare med företag i Sverige säger att han då och då måste ta en veckas semester i hemlandet för att få uppleva frisk luft och sunda, mänskliga kontakter.)

En del nojor är emellertid så starka att de kan få fäste i nästan hela världen även om står på tunn is; deras trovärdighet beror mindre på empiriska observationer än på grupptryckets konsensus som är den överlägset starkaste påverkansfaktor som det mänskliga samhället kan uppamma. Ibland förenar sig snarlika nojor och får avkomma som kan vara muterad till sin motsats och därför krigar med sitt ursprung. Till exempel var rädslan för jordens undergång genom nedkylning en ledande noja under stora delar av förra seklet. Men på 1970-talet avlade nedkylningsnojan sin motsats uppvärmningsnojan som tills vidare har erövrat världen.

Genom ett annat snedsprång med ett flerhundraårigt frö från Malthus dagar förvandlade sig nedkylningsnojan också till skräcken för överbefolkning som länge såg ut som mänsklighetens öde. När jag på 1960-talet började arbeta på Sida fanns en Befolkningsbyrå som delade ut kondomer och kanske var verkets mest tongivande avdelning. Då skrev också Paul Ehrlich och Georg Borgström var sin tämligen likalydande internationell bestseller som förklarade att det på grund av överbefolkningen bara skulle finnas ståplatser kvar och att nästan alla människor skulle dö av svält.

Därmed har jag äntligen kommit till saken ty överbefolkningsnojan som på senare år varit utrotningshotad håller troligen på att återfödas som sin egen antikropp och motsats i en mycket livskraftig skepnad enligt vilken det stora hotet mot människorna är befolkningsbristen. Det finns helt enkelt inte folk nog att jobba ihop till det ekonomiska överskott som behövs för att dela ut pensioner och bedriva annan välfärdspolitik.

Om förändringarna berodde på politiken eller något annat som var ännu mindre begripligt är inte lätt att avgöra men faktum är att under ett halvsekel från 1970-talet till nu så har a) världens befolkning fördubblats till dagens cirka åtta miljarder individer (och förväntas sluta öka ytterligare vid 10 miljarder), b) världens BNP per capita också fördubblats och c) den genomsnittliga levnadsåldern ökat med 40 procent. Tesen om massiv, malthusiansk svältdöd har blivit föråldrad och svårsåld.

Men lyckligtvis tornar ett annat hot upp sig, nämligen att människorna i stället att bli för många blir för få. För att en befolkning ska hålla sig stabil behöver en genomsnittlig kvinna få 2,1 barn. (Siffrorna kommer från en utmärkt understreckare i Svenska Dagbladet den 9 september av min gamle vän och Sida-kollega sedermera ambassadören Börje Ljunggren.) Sydkorea har ett födelsetal på 0,7 per kvinna vilket är lägst i världen och alltså bara en tredjedel av vad som skulle behövas för att hålla befolkningen oföränderlig. I Kina föds numera 1,2 barn per kvinna. I Indien föddes på femtiotalet sex barn per kvinna vilket nu har minskat till strax under två. ”I Kina och Japan är marknaden för blöjor för äldre redan betydligt större än för bebisar”, noterar Ljunggren.

Afrika är dock det stora undantaget. Dagens 1,5 miljarder individer förväntas av FN öka till fyra miljarder vid nästa sekelskifte. Det ligger nära till hands att föreställa sig att miljontals importerade unga, arbetslösa afrikaner om året skulle kunna vara lösningen för ett krympande Europa (från dagens 740 miljoner till 590 miljoner vid sekelskiftet). Detta är också så experterna resonerar. Ljunggren återger ett vanligt tankespår:

Uppenbart är att ökad arbetskraftsinvandring blir en nödvändighet för åldrande samhällens, och inte minst Europas, förmåga att fungera. Stängda gränser fördjupar problemen. Det saknas inte unga människor i världen, i Afrika ligger medianåldern på 19 år…

Jag har svårt att tro att någon europeisk politiker numera skulle våga gå till val på förslaget att lösa våra problem genom invandring från Afrika. Ingen annan fråga ställer européerna så i harnesk mot den politiska överheten som just denna. Att lova ett Europa som inte bygger några murar är troligen politiskt självmord. Valresultaten i tyska Thüringen och Sachsen talar nog ett tydligt och för politikerna varnande språk.

Sedan undrar jag om det inte finns en enklare och naturligare lösning. Att staten får problem med att betala pensionerna och den övriga välfärden beror inte på att kvinnorna får färre barn utan på att våra framgångsrika länder har satsat på ett ekonomiskt sett dödsdömt projekt, nämligen att ordna så att folk lever längre och får bättre betalt med nya slags bidrag och offentliga åtaganden (vilket ökar statens utgifter) och samtidigt jobbar mindre (vilket minskar statens inkomster).

Enligt Pensionsmyndighetens hemsida inträder svensken i lönearbete vid 29 års ålder och utträder vid 60. Det betyder 31 års arbete vilket är 37 procent av ett genomsnittsliv på 83 år. Men åtskilliga av de 37 procenten – exempelvis tid som ägnas åt sjukdom, arbetslöshet och barnledighet – ger visserligen intäkter för individen men inga bidrag till det allmänna. Det betyder att medborgarens produktiva arbete krymper ytterligare. (Och för övrigt är det många som inte göra någon nytta alls annat än för sig själva.)

I stället för att spekulera om afrikanska lösningar tror jag att det vore bättre att inom Sveriges gränser erövra det försvunna arbetet åter. Hur kan folk hålla sig vid liv i 29 år innan de kommer i riktigt arbete? Hur kan man ha ytterligare nästan 40 procent av livet kvar som offentligt heltidsförsörjd när man lämnar lönearbetet? Om politikerna inte la sig så mycket i det där utan lät folk sköta det själva så skulle problemet troligen lösa sig själv. Tanken att vi nu blivit så rika att vi måste importera miljontals afrikaner om året för att överleva strider mot allt förnuft.