Den amerikanske historikern Darryl Cooper har retat upp en hel värld genom en intervju hos Tucker Carlson där han sa att Winston Churchill var ansvarig för andra världskriget. Här kan du se några av reaktionerna. Sedermera har Cooper åtminstone delvis förfinat sin anklagelse och sagt att skulden förstås inte bara ligger hos en enstaka individ, Churchill alltså, utan hos hela det engelska imperiet, vars intressen Churchill företrädde.

Den ilska som Cooper väckt beror naturligtvis på att det kan låta som om han försökte urskulda Hitler och den tolkningen är kanske möjlig. Men Cooper – som jag själv först nyligen uppmärksammat genom den internationella skandal han åstadkommit – verkar inte vara den sortens gottköpshistoriker som bara vill chockera för att få rubriker och bli herostratiskt berömd utan tvärtom en hänsynslöst logisk tänkare som samtidigt är ödmjuk nog att begripa att alla utsagor om de stora sammanhangen är hypotetiska och att han själv kan ha fel.

Cooper vrider historiens kalejdoskop ett pyttesnäpp och en helt annorlunda bild av det andra världskriget framträder där Hitler inte bara är en mattuggande, maktlysten galning och Churchill frihetens försvarare och orubblige hjälte. Efter engelsmännens snöpliga reträtt från Dunkerque på försommaren 1940 var kriget, säger Cooper, avslutat och tyskarna hade vunnit. England stod ensamt och utsiktslöst mot en fiende som effektivt hade erövrat Europa. Tyskland ville, enligt Cooper, ha fred och skickade upprepade fredstrevanden över kanalen. I den mån Cooper framför några anklagelser så är det att Churchill (och imperiet) borde ha talat med tyskarna och enats om en pakt för att undvika det krigiska mördande i världsskala som annars skulle följa.

Kriget var i alla fall utsiktslöst för England, hävdar Cooper. Enda chansen hade varit det osannolika att USA eller Sovjetunionen (som hade en ickeangreppspakt med Tyskland), helst båda, skulle ansluta sig till kampen för det engelska imperiets överlevnad. Var den chansen tillräckligt stor för att motivera en ganska säker förlust av tiotals miljoner människoliv i ett troligen onödigt krig? Hitler bet i sina mattor av raseri för att engelsmännen var sturska nog att vägra förhandla.

För oss är det självklart att Churchill, som var något av en spelare – tänk på hans misslyckade satsning vid Gallipoli under första världskriget som under några decennier berövade honom imperiets förtroende – satsade rätt i kampen mot Hitler. Men för samtiden måste detta ha varit en högoddsare. Vad kunde förmå England att så ståndaktigt kasta sig in i ett vad sansade bedömare betraktade som ett på förhand förlorat krig?

Om Tyskland vunnit och skrivit historien så hade Churchill och imperiet beskrivits som en klick av mordiska galningar som offrade egna och andras soldater i ett hopplöst och obefogat krig. Existerande historiska fakta, åtminstone de som jag känner till, låter sig ganska villigt infogas i en sådan tolkning.

Men så blev det alltså inte. I stället framträder andra världskriget som hjältemodets, beslutsamhetens, ihärdighetens, ädelmodets och den goda viljans triumf. Det var bara imperiet som strök med.

Cooper fick mig att, åtminstone mer än tidigare, inse vilken sinkadus detta var. Vilken flax vi hade! Att den engelske bulldogen hellre riskerade sitt liv än han släppte bettet i Hitlers bakdel. För mig förefaller Coopers bild inte handla så mycket om att urskulda Hitler som att framhäva vad engelskt jävlaranamma kunde uträtta.

Hitler? Carry on, lads, with a stiff upper lip.