Det är klart att det skulle vara en pilotjacka på den tiden. Jag hade flyttat från Mora till Stockholm, eller rättare sagt till Kaggeholm och den folkhögskola som fanns ute på Ekerö. Men med ett 70-kort kunde man ta sig med buss in till tunnelbanan i Brommaplan och vidare in till Stockholm City.

Det där busskortet, eller 70-kortet, var inplastat och de vassa kanterna på kortet förstörde efter ett tag vänster bakficka på jeansen. Det skar liksom igenom tråd för tråd. I högra bakfickan hade man ju plånboken.

På den tiden gick alla bussar och tunnelbanor i tid. Om man ibland körde bil inne i stan, så fanns det nog inga enkelriktade gator mer än i Gamla Stan. Parkeringar var aldrig ett problem om man orkade gå runt ett hörn.

Om man klev av tunnelbanan mot Sergels Torg så satt Maria (Johansson) med sin orgel och sjöng läsarsånger medan heroinisterna cirklade runt torget på jakt efter sitt. De fanns bara där på Sergels Torg. Både Maria och heroinisterna.

På den tiden fanns det två stora hamburgerkedjor. McDonalds hade kommit till Sverige 1973 och då blev den stora svenska staten orolig och startade 1976 en egen hamburgerkedja som hette Clock. Om jag tillbringade en helgkväll med kompisarna från skolan, så blev det oftast en bio och sedan hamburgare. Om jag träffade mina kompisar från Mora, så hamnade vi sannolikt på Ritz på Söder eller på Kaos i Gamla Stan.

På skolan där jag bodde fanns det en telefon i varje elevhem. Man fick sätta upp räknestreck vid telefonen för hur många samtal man ringde. Att någon skulle ringa in till ett elevhem var ytterst sällsynt. Om man ringde riks var det så klart mycket dyrare.

När jag gick den tredje terminen på Medialinjen i Kaggeholm hade vi ett pågående TV-projekt i Flemingsberg i Huddinge. Jag hade en Saab V4 med frihjul som saknade andra bromsar än handbroms, jag brukade tanka för en 50-lapp i sedelautomaten och få nästan halv tank. Då gick det bra att även ta Essingeleden med en sådan bil. Hetsen och stressen var inte värre än så.

Flemingsberg hade valts ut av SVT på grund av att det fanns så många invandrare där. Annars hette problemområdena på den tiden Rågsved, Blackeberg och Högdalen. White trash benämndes de senare, när amerikanska ord kom till stan.

Min favoritrestaurang på den tiden hette Mama Rosa och låg på Sveavägen. De hade vita dukar och servitriser som hade snygga snäva kjolar och fina vita blusar. Och det där med att äta på en tjock vit linneduk har jag alltid gillat. På Mama Rosa kunde man ta en pizza eller en fransk löksoppa om man ville spara pengar men ändå känna att man var på en välregisserad restaurang.

Sista bussen 311:an tillbaka till Kaggeholm gick så tidigt, för en tonåring, som någon gång runt klockan tolv på helgerna, så ofta sov jag över hos någon kompis inne i stan i stället för att passa på nattbussen. På den tiden gick det till och med bra att sova på en matta även om man värderade en soffa högre.

Inte var det så hemskt i Stockholm som jag hade sett på TV, i en TV-serie som jag tror hette ”Tjocka släkten” där någon misshandlades på tunnelbanan. Den hade jag sett hos min faster Iris på färg-TV ett antal år innan.

Därefter hade jag ju varit i Stockholm flera gånger och förstått att den där scenen från tunnelbanan var väldigt överdrivet av hur det i stort var i huvudstaden. En kompis till mig vars familj hade flyttat efter honom till Jakobsberg hade en lillebror. Han brukade säga att: ”Det är så lugnt här på skolan. I Skellefteå var det mycket råare. Här är de de så lugna.”

Tiderna förändras. Allting förändras.

Foto: Skribenten i sitt elevhem på Kaggeholm 1982

Micael Östlund är dalmas och har varit egen företagare den största delen av livet. Intresserad av människor och av vårt samhälle, vilket ofta leder in både på politik och till existentiella frågor.