Minns ni hur public service för ett par år sedan lyfte hiphopen som ett slags folkets musikgenre och prisade en rad kriminella rappare för deras alster? Och de höll på i det längsta, ända tills sanningen om artisterna blev omöjlig att dölja. Men hiphop-vurmen är inte den första i sitt slag – kultureliten och journalistkåren har alltid fascinerats av musik med rötterna i kriminaliteten. På 60-talet var det de så kallade kåkvisorna som fick det att vattnas i munnen på kulturpersonligheterna och journalisterna.

Det var på 1960-talet som Svenskt visarkiv började samla in sånger från svenska fängelser, så kallade kåkvisor, fängelsesånger eller kåklåtar som diktas och sjungs i och om fängelse och/eller brottsmiljöer. Dessa blev då snabbt populära i kulturkretsar, framför allt i den vänstersinnade musikrörelsen.

De äldre fängelsevisorna sjöngs ofta, precis som skillingtrycken, till välkända melodier. I fokus stod ofta jaget, som led och våndades och uttryckte ånger över sina brott. Men på 60-talet kidnappades genren av musikrörelsen, som gav den en ny och lukrativ funktion. Nu skulle inte internerna ångra sig längre – nu var det samhället som skulle stå till svars.

Fängelsevisorna blev till kåklåtar – ett lite tuffare och coolare ord, enligt den generellt barnsliga musikrörelsen – och fick en vänsterpolitisk innebörd med fokus på kamp för bättre villkor för dömda brottslingar.

En som engagerade sig i den kampen var journalisten och socialdemokraten Gunilla Thorgren, som under det tidiga 1970-talet arbetade på skivbolaget MNW. När hon började söka efter kåkvisor till en skivinspelning kom hon i kontakt med Lennart ”Konvaljen” Johansson, som tillbringat många år på anstalter som Hall och Kalmarfängelset, och som också hade skrivit några egna låtar.

Deras kontakt resulterade så småningom i LP-skivan Kåklåtar, som spelades in i MNW:s studio 1972. Medverkade gjorde, förutom Konvaljen, internerna Christina Calldén, Pelle Lindberg och Jojje Olsson plus studiomusiker. Producenterna gav medvetet inspelningen en dokumentär prägel, med enkla arrangemang och småprat mellan spåren, för att ge intrycket av en spontan inspelning. Med låtar som Riv alla kåkar, Snaran och Konstapel Jöns gav musikerna uttryck för sin egen vanmakt och desperation.

Vilka brott de medverkande begått framkom dock inte – det passade inte in i Gunilla Thorgrens agenda. Konvaljen, som blev frontfiguren, fick dock en passande bakgrund. Han påstods vara född i fängelse, och placerad på uppfostringsanstalt direkt efter amningstiden. Det var naturligtvis inte sant, men det lät ju bra eftersom en sådan uppväxt givetvis skulle kunna göra vem som helst kriminell.

Nu har 70-talets fängelsejargong bytts ut mot förortssvenska (”ey bruur) och den traditionella klasskampen mot relationen mellan invandrade och svenskar. I övrigt inget nytt under solen.

Vad den vänstersinnade kultureliten ska roa sig med nu när de inte längre kan gulla med rappare återstår att se. Men lita på att det blir något som sticker i ögonen på skötsamma, hederliga människor, för det är ju det som är deras främsta livsluft.

Foto: Kåklåtar, en 70-talsplatta i kulturvänsterns smak – både till innehåll och omslag