Gåtan har du antagligen ställt dig själv utan att ha funnit något svar. Misslynt har du antagligen resonerat om saken med någon begåvad vän som snart visat sig vara lika bortdribblad som du själv. Till slut har ni gemensamt beslutat att slutförvara gåtan i en skräplåda i källaren tillsammans med andra mångtusenåriga intellektuella dilemman såsom cirkelns kvadratur.

Enigmat består i den allmänna och bekymrade observationen hos medelålders medborgare att samtidens ungdom saknar den kunskap som behövs för samhällets förkovran. Ungdomarna lär sig kort sagt inget i skolan.

Om frågan stannat vid ett en- eller tvågenerationersproblem så hade det varit oroväckande nog och möjligtvis ett tecken på vad vi normalt menar att saken bevisar, nämligen att vårt samhälle har passerat sitt bäst före-datum och nu glider ned mot historiens avfallskvarn. Men till vår förvåning tvingas vi inse att det inte bara är något enstaka land, exempelvis Sverige, som är tillfälligt undergångsdömt utan att praktiskt taget alla samhällen i alla tider upplevt detta tillstånd. Sokrates beskrev ungdomens förfall i Platons dialog Gästabudet. Och så har det fortsatt i generation efter generation. Medelålders personer har förfasat sig över ungdomens fördärv samtidigt som, och här kommer gåtan, samhällena har gått från klarhet till klarhet ungefär som Duplantis slår världsrekordet i stavhopp med en centimeter i veckan. Hur kan samhällena nå sådana framgångar när varje generation, århundradena igenom, konstaterar att den efterföljande varken vet något eller visar intresse för att lära sig? Man hade förstås kunnat bortförklara mysteriet genom att påstå att ungdomarna är mycket kunnigare än man tror men sådana undanflykter avvisas systematiskt av Pisa, en inrättning som mycket okunnigt folk tror återfinns i Italien men i själva verket ligger i Paris.

Nu har professor Lester B. Atkins och hans medarbetare vid Princetonuniversitetet efter tolv års forskning hittat svaret på gåtan hur allt okunnigare ungdomar lyckas lyfta samhällena till framgångar. Saken har väckt stor uppmärksamhet i USA. Professor Atkins själv ler bara generat och säger att det bara handlar om ett enkelt perspektivskifte ungefär som när Einstein upptäckte den speciella relativitetsteorin.

Det började när Atkins, 54, slogs av idén att det kunskapsövertag han själv kände gentemot ungdomarna kanske inte berodde på att dessa var ointresserade latmaskar utan att han själv rent objektivt hade större kunskaper eftersom han haft trettio år mer än dessa på sig att lära sig saker, exempelvis att böja oregelbundna franska verb och inhämta allt om portugisisk skeppsbyggnad på 1400-talet. Vi kanske till och med lär oss mer per år sedan vi sluppit ur skolan; arbetslivet består trots allt inte längre av repetitivt löpandebandarbete.

Efter ytterligare tio års forskning gjorde professor Atkins nästa genombrott som bestod av insikten att även dagens ungdom troligen skulle genomgå samma process som han själv och med tiden bli alltmer durkdriven i svåra saker såsom det egna språkets grammatik och ordförråd ävensom förmågan att skriva så att folk begrep (det ska fan formulera banbrytande vetenskapliga insikter om ingen fattar vad man säger).

Hur lång tid det tog för professor Atkins och hans forskarteam att få den sista biten av det nya generationsteoremet på plats vet ingen ännu säkert, men det kommer sannolikt att upptäckas i samband med senare dokumenterande forskning. I vilket fall som helst var gåtans sista felande länk att de ursprungligen så lata och oanvändbara ungdomarna efter några årtiondens kunskapsavancemang utanför utbildningsinstitutionerna själva skulle upptäcka och uppröras av hur lite en ny ungdomsgeneration begrep och till vilken sorglig framtid de tycktes förutbestämda att döma samhället.

Så snurrar hjulet vidare.