Som barn fick jag alltid höra att optimism var något bra. Gott humör och ett positivt sinnelag löste de flesta problem och pessimister var bara ett gäng gnälliga tråkmånsar. Inget att fästa sig vid. Varje gång man knäppte på barnradion 1965 hördes låten ”Sudda sudda bort din sura min” (som jag för övrigt hatade). Sorglöshet var idealet och gladast av alla var Thore Skogman. Det mest deprimerande man kunde höra på Svensktoppen var ”Lyckliga gatan”.

Idag fostras barnen till pessimister. Redan från tidig ålder blir de informerade om krig och blodbad runt om i världen. Sommarlovet, som beskrevs så här av Anita Hegerland 1970 – beskrivs idag som en tid av sysslolöshet, blottade klassklyftor, gängkriminalitet och skogsbränder. En väderkarta som 1965 lovade vackert väder och härliga bad – lovar idag klimatkatastrof och värmeslag. Inte ens barnens kön är riktigt att lita på. De kan ha blivit fel redan från starten.

Vid sidan av högst konkreta problem som mobbning på skolgården, blir dagens unga ständigt påminda om att:

• Varje gång de andas, äter en hamburgare eller köper en ny T-shirt, bidrar de till ”koldioxidavtrycket”.
• Varje gång de åker på semester med familjen, bidrar de till att göra planeten mindre ”hållbar”.
• Om de är flickor får de veta att männen alltid sett ner på dem, och troligtvis gör det fortfarande.
• Om de är pojkar får de veta att de borde skämmas över sitt kön.
• Om de är svenskar får de veta att de är medskyldiga till slaveri, förintelse och mycket annat ont.
• Om de inte är svenskar får de veta att de ständigt är omgivna av rasister.

De ”positiva budskap” som ibland sipprar ner via officiella kanaler, är av typen:

• Om vi accepterar att bli mycket fattigare än vi är, kanske vi kan fixa klimatet så att vi inte går under.
• Om vi slutar äta kött, använda plast och elda i kakelugnen kanske planeten mår lite bättre.
• Om vi erkänner vår historiska skuld till mörkhyade människor och erbjuder dem vårt land, kanske de förlåter oss.

Samtidigt förvånas vi över att så många drabbas av psykisk ohälsa. Istället för att fylla barnen med tillförsikt och självförtroende, vilket tidigare generationer försökte göra, skrämmer vi vettet ur dem.

Vi ska komma ihåg att optimism inte bara är en glad framtidsprognos, det är också en ”överlevnadsstrategi”. Optimister har lättare att uppbåda den extra energi som krävs för att ta sig ur en svår situation – som till exempel att vara ung och oerfaren. Därför brukar ungdomar vara mer optimistiska än äldre (i varje fall var det så innan Greta Thunberg).

Pessimismen dragen till sin spets, liknar däremot en ”undergångsstrategi” som bekräftar Douglas Murrays dystra bild av Europa som en självmordsbenägen kontinent.

Risken finns att vi blir så marinerade i pessimism att vi pendlar mellan uppgivenhet och verklighetsflykt, istället för att ta itu med de verkliga problem som finns runt omkring oss. Under 1960-talet var det tvärtom. Då hade det antagligen behövts fler pessimister.

Får optimisterna för lösa tyglar finns risk att de drabbas av hybris och tror att ALLT är möjligt: Det perfekta samhället är inom räckhåll, om vi bara kastar alla betänkligheter och ger politikerna de verktyg de behöver. Och eftersom vi redan knäckt koden för mänsklig lycka; varför begränsa sig till Sverige när vi kan rädda världen? Allt som behövs är en praktisk tillämpning av några enkla principer, som ”rättvisa åt alla” eller ”fred på jorden”.

Hade vi haft fler ”gnällspikar” i riksdagen under 60-70-talet, kanske vi sluppit kastas huvudstupa in i mångkulturen, för att ta ett exempel.

Nuförtiden pratas mycket om ”hållbarhet”, men ett verkligt hållbart samhälle skulle kräva en kombination av pessimism och optimism. En politik som inte skyggar för verkliga problem (hur allvarliga de än är) – men heller inte berövar den yngre generationen hoppet om en lysande framtid, som skulle kunna inspirera dem till stordåd.

Den politiker på 2000-talet som lyckats bäst med det konststycket är Donald Trump. Ingen målar samtiden i mörkare färger än Trump. I den grenen överträffar han de flesta pessimister. Samtidigt har han lyckats få tiotals miljoner amerikaner att börja tro på framtiden, på ett sätt som man inte gjort sedan epoken Kennedy. ”Make America Great Again” blev mer än en politisk slogan – det blev ett trendbrott i den uppgivna attityd som länge präglat västerlandet.

Att sen många uppfattar detta trendbrott som ”ett hot mot demokratin”, är en helt annan historia.

BILD: Britt Lindeborg och Anna-Lena Löfgren nära platsen som åsyftades i ”Lyckliga gatan”, december 1967.