På den intellektuella nivå där folk, även jag, gör sina politiska ställningstaganden – det vill säga i en outredd och ständigt pågående process som blandar tillfälliga intryck, långsiktigt utvecklade verklighetsuppfattningar och känslor, påverkan av plötsligt uppblossande händelser i omvärlden, offentlig statistik, resonemang från en bra bok samt bekantas uppfattningar – är jag numera ganska trött på morden, skjutningarna, sprängningarna och gangsterfasonerna i Sverige.

Jag tror att den här utvecklingen mot ökande brottslighet och tilltagande oordning av den moderna typ vi nu ser började för kanske tjugo år sedan och fick extra fart tio år senare, kanske i samband med den stora migrantvågen 2015.

Jag minns hur det kändes. Även om jag retade mig alltmer på de ansvariga myndigheternas valhänthet och allt tydligare oförmåga att vidta verkningsfulla motåtgärder så tyckte jag nog att man som medborgare delvis fick överse med den politiska och administrativa överhetens oförmåga att åstadkomma resultat. De var väl också tagna på sängen, tänkte jag, och med tanke på att mycket få personer i den kretsen gjort sig kända för analysförmåga och handlingskraft över genomsnittet fick man, som medborgare, finansiär och offer för deras oförmåga, tåla att det tog tid för dem att komma någonstans i kampen mot dessa relativt nya problem.

Men hur mycket tålamod ska man som medborgare och därmed rättmätig innehavare av landet ha med de politiska och andra funktionärer som tillsatts för att styra landet? I vilket fall som helst är mitt tålamod på upphällningen och jag tror att den känslan är allmän, inte minst som dagens av många hett efterlängtade borgerliga regeringen inte visar större handlingsiver och resultatlust än föregångarna.

Det existerande dilemmat är att politikerväldet, det vill säga vårt samhälles styrelseskick, inte förmår komma till rätta med problemen. Det kunde alltså länge ursäktas, men inte nu längre. Politikerväldet säger hela tiden att det behöver mer tid och mer pengar för att komma någonstans, men det tror jag numera inte på. Felet sitter någon annan stans än i resursbrist. Det är nämligen ideologiskt. Det härskande politikerväldet samt tillhörande offentliganställda systemadministratörer och opinionsbildare i media har ett felaktigt tänkande. De som styr Sverige har den felaktiga föreställningen att de har de relevanta maktmedel som behövs för att lösa problemen, det behövs bara mer av samma för att en bättre ordning ska etableras.

Du har hört alla argumenten: det behövs fler fritidsgårdar, flera terapeutbesök hemma hos nyblivna föräldrar, särskilt om de är invandrare, mer samarbete mellan de sociala myndigheterna, ökad förståelse för kulturella skillnader mellan etniska grupper, fler SiS-hem och fler omhändertaganden av besvärliga barn (det vill säga det som i Bagdads tidningar beskrivs som kidnappningar), fler instruktioner från skolmyndigheterna till lärarna, skärpt myndighetsövervakning av rasistisk skolpersonal, exempelvis, enligt Dagens Nyheter, en professor på högskolan i Halmstad som ska ha påstått att människor i kalla länder, till skillnad från människor i varma länder, måste jobba och röra på sig för att överleva, ett tilltag som lett till febril aktivitet inklusive åtalsanmälningar inom de berörda myndigheterna. Naturligtvis kommer ingen av alla dessa ansträngningar från politikerväldets sida att få någon effekt.

På ledarplats skriver DN att ”det finns en gräns för tålamodet” om ”den grova brottsligheten fortsätter att förstöra människors liv och hota tryggheten”. Det är precis min observation. Men sedan återfaller tidningen i de politiskt korrekta flosklerna om vad som i stället bör göras, nämligen att utöka välfärdsstatens engagemang med fler förebyggande insatser:

Hårdare och längre straff räcker inte så länge de övriga delarna av samhället inte lyckas stoppa rekryteringen eller återfalla i brott…  Ett bra förebyggande arbete skulle sannolikt minska antalet nyheter om grova våldsbrott.

Ta ett språng femhundra år bakåt i tiden när samhällena styrdes av konkurrerande klaner som efter förmåga slogs mot varandra i kampen om makten. Rätten satt i spjutstångs ände. Det påminde inte så lite om förhållandena i en del svenska utanförskapsområden och de samhällen varifrån många av de boende har immigrerat. Men den stora skillnaden gentemot dagens situation är att det då inte fanns någon rik centralmakt som trodde sig kompetent att styra upp missförhållandena med hjälp av sociala insatser.

Jag tror vi kan lära oss något om vad den tidens folk gjorde i stället. I boken Leviathan presenterade sextonhundratalsfilosofen Thomas Hobbes (bilden) ett nytt och, som det skulle visa sig, långsiktigt hållbart synsätt vad gäller hanteringen av brottslingar. Hobbes lösning var att inrätta en monstruöst våldsam nationell polisstyrka som han benämnde just Leviathan efter vilddjuret i Jobs bok i Bibeln. Leviathans uppgift var att sätta sådan skräck i människorna att de aldrig kunde tänka sig att slå in på den brottsliga banan. Drakoniska straff inrättades för dem som inte tog varning: spöslitning, fastkedjning i djupa, kalla fängelsehålor, straffarbete i gruvor och på fästningar, kort sagt precis motsatsen till trevliga fritidsgårdar med grillkorv och kanelbullar.

Men hu, kanske du säger, så ociviliserat och grymt av den tidens människor! Hobbes själv hade kanske försökt tala dig till rätta. För det första visar historiska belägg att den inhemska våldsutövningen minskade när nationalstater bildades under furstar som Gustav Vasa och det inrättades centralstyrda våldsapparater som skrämde eventuella missdådare till lydnad. För det andra framväxte härmed en modernare människosyn som betraktade människor som jämlika och därför fullt ut ansvariga för sitt leverne och de relationer de utvecklade med andra människor. Av moderna, fria och självständiga människor kunde man begära och vänta sig ett ansvarstagande som aldrig kunde krävas av en slav eller livegen.

Leviathan-modellen har relativt framgångsrikt styrt de mest utvecklade ländernas rättssystem under sekler. Därför tror jag att Dagens Nyheter och det övriga välfärdsindustriella komplexet har fel i att det svenska tillståndet i stället bäst kan avhjälpas med förebyggande sociala hjälpinsatser. Den filosofin har nu prövats utan framgång så länge att det är ett svek mot hederliga medborgare att fortsätta att slösa bort deras pengar på utsiktslösa sociala initiativ som korvgrillning och terapisessioner med buset. Det är troligen effektivare att skrämma folk att inse sitt individuella ansvar och hålla sig till det etablerade regelverket.