Jag har skrivit ett antal krönikor på temat att den politiska makten i Sverige åtminstone sedan sextiotalet – tvärtemot alla löften och försäkringar om att demokratin skulle förstärkas genom subsidiaritet och decentralisering för att ge folket ökat inflytande över sina liv – obönhörligt, år för år, centraliserats ytterligare något snäpp.

Nu har jag, tror jag, upptäckt en självklarhet, nämligen att denna centraliseringens järnlag inte bara gällt i Sverige utan i hela västerlandet under motsvarande period. Helt nyligen beslöt Internationella domstolen – ett FN-organ i Haag som instiftades år 1945 – att Israels ockupation av Västbanken som pågått sedan sexdagarskriget år 1967 är olaglig.

Hoppsan. Hur kan The International Court of Justice plötsligt veta att Israel bryter mot lagen? Vadå för lag, förresten? Frågorna verkar naiva. Såklart att det finns internationella lagar så det räcker och blir över och såklart att ICJ kan tolka lite hit och dit när det behövs för att anpassa sig efter en just nu rytande antisemitisk världsopinion.

ICJ är en av många internationella institutioner – i gruppen finns även Världsbanken, Valutafonden och en hel hoper FN-organ såsom FAO och UNESCO – som inrättades efter andra världskriget när USA skulle börja administrera det internationella system som landet på något vis fick ansvar för. Saker och ting som tidigare hanterats på en höft eller enligt brittiska militärers och kolonialadministratörers godtycke – dragningen av nationsgränser i Mellanöstern till exempel – skulle nu stramas upp för att ge den nya amerikanska ordningen internationell legitimitet.

Hela detta nya upplägg gick under beteckningen ”rule-based international order”, ett uttryck som jag först nu inbillar mig att jag begriper. Det betyder ett system där internationella konflikter ska lösas av internationella domare enligt stadfästa amerikanska principer så att USA inte hela tiden ska behöva skicka sin flotta för att hålla ordning runt om i världen, kort sagt ett system som effektivt kommer fram till lösningar som nästan allmänt kan accepteras.

Detta är centralisering när det är som bäst. I stället för oklarheter och lokala skärmytslingar inrättas en internationell ordning med ett ordentligt regelverk som i stort sett åtlyds på grund av USA:s prestige och våldsapparat som ligger bakom och övervakar det hela.

Men det finns sprickor i muren som gradvis framträder allt tydligare som tecken på USA:s och dess världsordnings försvagning. Embryot till en fortsatt sådan utveckling framgår redan i ICJ:s stadgar. Enligt artikel 38 ska ICJ:s beslut styras av ”de allmänna lagprinciper som erkänns av civiliserade länder”. Civiliserade länder betyder andra världskrigets vinnarmakter, särskilt USA. Men det fanns ju en värld utanför västerlandet som inte helt kunde negligeras. Därför fastställdes i artikel 9 att ”andra slags civilisationer och lagsystem ska finnas representerade” bland de femton domarna i ICJ.

När ICJ nu dömer Israel för en ordning som varit uppenbar för domstolen i över ett halvt sekel så är det, tror jag, ett tecken på USA:s och västerlandets försvagade hegemoni. Det centralstyrda systemet börjar skakas i grunderna. Om centrum inte håller blir det kaos. “Things fall apart; the centre cannot hold; Mere anarchy is loosed upon the world” skrev poeten Yeats år 1919.