Tänk dig två samhällen. De är precis likadana i alla avseenden utom ett, nämligen den mentala utrustningen. Samma natur, identiska människor, samma storlek, samma befolkningspyramid, samma klimat, bara olika tänkande.

I det ena samhället har alla gått på Harvard och kan därför hur många moderna och avancerade teorier som helst. De har emellertid inte haft någon mormor eller motsvarande som lärt dem artighet, att vara hel och ren, att inte fuska eller peta sig i näsan, att vara flitig och sparsam, att inte plåga djur, att hjälpa till med disken samt att lämna toaletten i det skick man själv vill finna den.

I det andra samhället har ingen mer än grundskola men alla har eller har haft en samvetsgrann mormor eller motsvarande.

Sedan du i egenskap av experimentledare väl har inrättat dessa två samhällen stänger du dörren till vart och ett och går därifrån. Därefter kommer du tillbaka vart tionde år för att se hur det gått.

Du kanske tror att jag själv gjort experimentet och därför vet hur det går, men det har jag inte. Jag kan bara spekulera och på basis av dessa spekulationer dra så starka slutsatser att jag inte skulle tveka att styra ett helt land i enlighet med mina övertygelser. (Så är det nämligen med politiken. Folk har en massa bestämda uppfattningar som för det mesta är byggda på rätt lös sand. Det gäller naturligtvis även det resonemang jag för i denna text.)

Tro nu inte att det här bara är en i bästa fall underhållande, men i grunden meningslös sällskapslek, ty det handlar i själva verket om våra djupaste – och alltså osäkert grundade – föreställningar om hur människolivet är beskaffat och därför hur samhällen ska styras. Den avgörande frågan är om samhället utvecklas bäst om det grundas på utbildning och expertkunskap av Harvard-karaktär (UE) eller om resultatet påverkas mer förmånligt av en mormors sunda förnuft och hyfs (SFH). (Kom nu inte med något snusförnuftigt om att båda behövs.)

Jag tror – i enlighet med Aristoteles, som menade att människan måste fostras att bli en dugande samhällsvarelse, och William Golding, som i boken Flugornas herre beskrev vilken ondska människan utvecklar om hon inte tuktas – att det skulle gå rätt dåligt för Harvard-gruppen. Det skulle bete sig som ett gäng bortskämda brats utan respekt för varandra och därför utan möjligheter att gemensamt kunna bygga upp en värdig tillvaro. UE utan SFH gör människorna malliga, självgoda, egennyttiga och intriganta. (Ojdå, det kanske var att ta i.)

Mormödrarnas rike skulle däremot utvecklas harmoniskt och väl. Alla skulle hjälpa till och dra sitt strå till stacken. Och eftersom alla kan tänka, några till och med lite bättre än andra, så skulle man i mormödrariket utveckla UE och med tiden anlägga inte bara ett eget Harvard, utan också ett Yale och ett Cambridge, kanske rentav en Mitthögskola.

Jaha, säger du kanske, så ligger det möjligen till, men vad är det för nytta med observationen? Jo, det ska jag tala om. För om analysen är korrekt så bedrivs svensk politik på ett helt galet sätt.

För det första har Sveriges härskare en övertro på UE. De tror på allvar att framtiden är grejad om alla tar studenten och ännu mer grejad om alla får åtnjuta högre utbildning vid akademiskt lärosäte.

För det andra har Sveriges härskare ingen respekt för mormorskompetens. De förstår till exempel inte att ouppfostrade skolbarn är en sorts monster som måste disciplineras – av läraren om föräldrarna slarvat med den uppgiften eller om mormor flyttat tillbaka till Sveg för att hon inte kan hitta bostad i stockholmstrakten. Ej heller förstår härskarna att deras egna skrattretande försök att ersätta SHF med en byråkratisk värdegrund sannolikt är utsiktslöst och till och med skadligt för nationen. Staten förhäver sig när den tror att den kan ersätta mormor.