I tonåren läste jag en bok som gjorde ett okuvligt intryck på mig. Jag minns inte vad den hette och det är jag tacksam för eftersom jag annars kanske fått för mig att återläsa den och upptäcka att jag missförstått allting och att mitt liv därför står ostadigt som ett hus på pålar vid stranden under en storm. Men jag minns att författaren hette Arthur Koestler, en ungrare och sedermera engelsman som blev mycket hyllad för att han först blev brinnande kommunist och sedan avföll till något annat. Det var alltid någon som ville döda honom. När han satt i en dödscell i general Francos Spanien hörde han varje morgon en grupp fångar marscheras ut för att hängas. Kvinnorna blev galna i honom och lät sig gärna inlemmas i hans seralj. Jag tror att han skrävlade en hel del men sådant får man ursäkta hos folk som hjälper en att bygga en samhällsförståelse.

Koestler förklarade humorn. Han sa, som jag minns det, att människan lever i ett sammelsurium av situationer som var och en har något slags definierande men icke gemensam logik. Till exempel är månfärder en sådan situation och hunduppfostran en annan. Anhängare av respektive förståndsgren brukar stöta bort varandra som gummibalksförstärkta radiobilar på Tivoli.

Just där, i den oväntade sammanstötningen av två olika slags logik, upptäcker Koestler humorn. Så här exempelvis:

Varför vill Musse Pigg bli astronaut? För att han vill komma närmare Pluto.

Den oväntade krocken mellan två förståndsområden väcker först nervositet hos den som observerar hur logikerna laddar sig inför den till synes oundvikliga inbördes konflikten och sedan förlösning och glädje när den förvandlas till ett stycke munterhet (som förstås bör ha större verkshöjd än det angivna skämtet).

Pröva själv. Se om inte dina rolighetsexempel låter sig förklaras enligt denna formel. Själv tycker jag mig komma rätt långt med den koestlerska satsen. Men jag tror mig ha upptäckt två korollarier som snarare väcker oro än lockar till skratt.

Den första följdsatsen är att det inte bara är vitsar och gyckel som utvecklas sådär. I själva verket följer allt nydanande detta mönster. Vi talar här om allt slags kreativitet, det vill säga händelser där tidigare från varandra isolerade element plötsligt, om man har tur, ingår en fruktbar förening som när italienaren Sobrero oförmodat fick fram dynamit genom att tillsätta glycerin till en blandning av svavelsyra och salpetersyra.

När uppfinnaren uppfinner och kompositören komponerar är det varianter av den nyskapande process som, enligt Koestler, får människor att skratta och världen att rimligtvis bli lyckligare.

Men de flesta mutationer, vare sig de orsakas av människan för något mer eller mindre genomtänkt syfte eller de kommer av naturen själv som ett resultat av att Gud sitter och experimenterar med sin skapelse, är inte roande och upplyftande och inriktade på att göra människorna glada utan tvärtom för det mesta helt förödande. Detta är min andra slutsats. Men lite tur har vi i alla fall även på den punkten eftersom de flesta mutationer aborteras bort spontant liksom de flesta nydanande företag går om intet innan de kommit upp på banan och de flesta konstnärer lyckosamt nog dör av svält om de inte biter huvudet av skammen och blir något nyttigt som städare eller biljettkontrollanter i tunnelbanan.

Av någon anledning har samtiden ingen förståelse för att det kan ligga till som jag säger utan tillbedjer spontaniteten, kreativiteten och det ungdomliga nyskapandet vilka dårskaper som därmed än åsamkas det mänskliga samhället som ändå ägnat årtusenden till att inte utan framgång lägga band på den hotfulla skaparkraft som Gud i ett ögonblick av koestlersk inspiration skruvade in i människornas genetiska kod. Han ångrar sig nog.

Den ende som jag hört som uttryckt tankar som liknar mina är förre Volvochefen Pehr G. Gyllenhammar som ilsket framförde att det skulle gå åt pipan om alla anställda på Volvo jobbade kreativt i stället för att koncentrera sig på att skruva ihop bilar på det vedertagna sättet. Han hade nog rätt vilket kan erkännas efter all den smälek som kastats hans väg.