Västerlandet har ungefär tvåhundra års erfarenhet av demokratin om man börjar räkningen vid USA:s självständighetsförklaring och därmed tillblivelse år 1776. En mer eller mindre permanent diskussion, som tidvis gått upp i varv, om systemets kvaliteter och överlevnadschanser har pågått sedan dess. (Tja, det beror förstås på vad man menar är det utmärkande för den ordning som installerades 1776. Om det inte i huvudsak är den allmänna rösträtten – utan även andra lika viktiga komponenter såsom äganderätten, yttrandefrihet och rättsstaten som till och från funnits sedan Magna Charta – som ger demokratin dess unika värde så har den funnits och därför stått under hot sedan prins Johan utan land samt Englands präster och adelsmän år 1215 undertecknade sitt märkvärdiga dokument.

En historiker skulle kunna göra en lång lista över allvarliga hot mot demokratin under de snart tusen åren sedan prins Johan på Runnymedes ängar tvingades ge efter för adelns och prästernas krav på inflytande. Men demokratin har hittills stått pall. Jag har personligen stått bredvid och tittat på vid två tillfällen i närtid när demokratin upphävts och efter några år återinrättats, nämligen i Brasilien där jag arbetade för FN på 1970-talet då generalerna gjorde en kupp samt, ännu mer dramatiskt, några år senare i Chile när jag besökte landet med en svensk kommitté för att förhandla med president Allende om svenskt bistånd. Man kunde känna på atmosfären i Santiago att general Pinochet skulle komma rullande med sina stridsvagnar vilken timme som helst.

Vid dessa två tillfällen kunde demokratin inte hålla stånd mot utmaningarna. Men det märkvärdiga är att demokratin för den sakens skull inte var död utan bara bidade sin tid för att återkomma några år senare. Den som undersöker de senaste hundratals åren av västerlandets historia kommer att upptäcka ett liknande mönster: demokratin verkar vara av ett segare virke än man kan tro. Den övervann till och med Hitler och så småningom även den östtyske ledaren Erich Honecker.

Ibland har det känts som om demokratin varit åtminstone lokalt uträknad. Jag tänker till exempel på en av USA:s värsta prövningar, nämligen vietnamkriget. Vid pass år 1975 var det inte självklart att USA skulle klara den utmaning mot statsskicket som den nesliga förlusten i Asien innebar. Men den amerikanska demokratin tycks ha en uthållighet och en inneboende kraft som inte bara beror på försvarsbudgeten utan framför allt på en allmänt omfattad patriotisk mentalitet som fyller amerikanerna med en pliktkänslor och ett gemensamt ansvar för den stat de byggt tillsammans. En nyskriven poplåt gav starkare uttryck än någonting annat för amerikanernas gemensamma vilja att övervinna sin kris och återskapa det demokratiska kall som kändes utmanat av det misslyckade kriget och de inhemska konflikter som nederlaget medförde. Låten hette ”We must be doing something right to last two hundred years” (https://www.youtube.com/watch?v=TP94wyr5KB4; sången börjar någon minut in i videon). Refrängen, som kan få ögonen på en amerikavän att tåras, går så här:

My mother’s people came by ship
And fought at Bunker Hill
My daddy lost a leg in France
I have his medal still
My brother served with Patton
I saw action in Algiers
Oh we must be doin’ somethin’ right
To last 200 years.‎

Just nu är USA – och därmed demokratin ty vad är USA utan sitt solidariska statsskick? – mer hotat än någonsin under sin historia. Kanske var inbördeskriget en svårare prövning. Men de båda händelserna är otäckt lika däri att en ursprunglig kärna av ömsesidiga plikter och fosterlandskärlek tycks ha vittrat bort. Idag finns det inte så många tänkbara räddningsinsatser för den amerikanska – och därmed troligen hela den västerländska – demokratin att hoppas på. Till skillnad från i Latinamerika är de amerikanska generalerna alltför lojala mot landets institutioner för att överväga att ta makten och reformera institutionerna. Vad skulle de – eller någon annan – förresten göra om de fick den möjligheten?