LARS HÄSSLER: Trump och SD

Tidningen Kvartals Claes Ryn hade nyligen ett intressant inlägg om Trump. Artikeln handlar om varför Trump är så populär i USA. Jag har tagit mig friheten att byta ut Trump mot SD och ändrat lite i texten så det passar in i den svenska kontexten.

Valet av SD i riksdagen 2010 chockade det svenska politiska etablissemang. Alla visste ju att SD var ett främlingshatande och nazistiskt parti som inte hade i riksdagen att göra. Den faktiska valutgången var ofattbar, ja, skrämmande. SD hade ju öst förakt över dem som styrde Sverige. Även många ledande borgerliga politiker kände olust. Ett ömsesidigt förakt.

Hur kunde detta ha hänt? Många, framför allt på vänsterkanten, hävdade att förklaringen var att SD var i maskopi med Putin och att denne hade gett SD segern. Så inleddes det flerfrontskrig mot SD som var avsett att undergräva partiet. De etablerade eliterna attackerade Jimmy Åkesson i en omfattning och med en ihärdighet som saknar motstycke i svensk historia. Attackerna fortsatte även efter att SD kommit ini riksdagen och blivit samarbetsparti till den borgerliga regeringen.

Att Åkesson kämpat på under flera år av tunga, oupphörliga angrepp tyder på en hart när obegriplig tåga, men framför allt vittnar det om ett brett och djupt folkligt stöd. Hur förklara denna lojalitet mot honom? De svenska massmedierna har utförligt belyst alla de anklagelser som riktats mot honom. Men nyhetsmediernas anseende har varit dalande i årtionden. För dem som gillar SD är det en självklarhet att journalisterna är en del av den etablerade ordningen och avskyr SD. Åkessons hån mot och förlöjligande av medierna hör till det mest uppskattade på hans valmöten.

Även de som föraktar SD måste, om de vill förstå vad som händer i Sverige, göra ett försök att tänka sig in i hur Åkessons anhängare ser på sitt eget land. Den kanske mest övergripande anledningen till deras missnöje är känslan av att etablissemanget struntar i och rentav föraktar dem. Det kanske främsta exemplet är den globalisering och handelspolitik som delvis flyttat produktion och arbeten utomlands. Denna utveckling är för många desto svårare att acceptera, eftersom samma diffusa och avlägsna eliter inom politik, utbildning och kulturliv tycks vända sig emot traditionella svenska värderingar (typ Sahlins påstående att vi saknar kultur).

Vad SD:s anhängare ogillar är en mer eller mindre permanent maktstruktur som vuxit fram under decennier. Eliterna inom denna struktur anger tonen inom allt från politiska institutioner till etablerade medier, universitet, skolor och kulturliv.

Oligarki var Aristoteles term för toppstyrning av samhället och polarisering mellan rika och fattiga. I en oligarkisk ”regim” speglar allt de oligarkiska eliternas intressen, inte bara politik i snäv mening utan sådant som affärsliv, uppfostran, utbildning, rättskänsla och smak (som till ex invandrare i nästan alla annonser, oavsett vilken produkt som marknadsförs). Man kan lite otympligt beskriva den specifikt svenska oligarkin som det socialdemokratiska/LO-komplexet, eller Patrik Engellaus pricksäkra ”det välfärdsindustriella komplexet” och ”politikerväldet”. Det är denna maktstruktur som SD:s (och även M:s) anhängare misstror och som motarbetar SD.

SD:s anhängare menar att etablissemanget, i strid med gällande lag, under många år sett mellan fingrarna med att Sveriges gränser stått nästan öppna. Många inom de styrande eliterna har gillat denna utveckling, vissa borgerliga företagare därför att det tillför billig arbetskraft medan S anklagas för att vilja förändra det svenska folkets sammansättning (folkutbyte) och ”fiska” efter nya invandrarröster.

SD: s önskan att sätta stopp för illegal invandring var en huvudanledning till deras valframgång under 2010-talet. Under Lövens (och Magdas och Reinfeldts) år som statsminister har hundratusentals människor kunnat söka asyl i Sverige. SD gick 2022 till val på att lägga om svensk utrikespolitik. Sverige skulle inte längre agera humanitär stormakt utan undvika inblandning och pekpinnar runt om i världen.

Åren under 2010-talet svepte en våg av kravaller, skjutningar, plundring, mordbrand och vandalisering över Sverige. Flera poliser togs till sjukhus. Dessa händelser ägnades bara begränsad uppmärksamhet i media — något som för SD: s sympatisörer sågs som ett kvitto på att medierna undanhåller information som skulle gynna SD i valet— men de observerades på gräsrotsnivå. Lag och ordning kunde inte längre tas för givna. Fler och fler svenskar ser vad de uppfattar som en växande laglöshet som ett tecken på att Sverige håller på att falla ihop. De hoppas att SD ska kunna vända trenden.

SD: s anhängare hävdar att lagen på ett tidigare okänt sätt gjorts till ett vapen mot politiska motståndare. Åklagare har åtalat flera SD-anhängare för hets mot folkgrupp, trots att de bara nyttjat sin yttrandefrihet.

Så djupt misstror många svenskar de etablerade eliterna att nya anklagelser mot Åkesson bara ökar hans popularitet. Det känns betryggande för dem att etablissemanget så tydligt uppfattar honom som ett allvarligt hot. De tar avstånd från en styrande klass som de anser har vänt ryggen åt dem och åt traditionell svensk kultur, inklusive kristna värderingar (dock inte svenska kyrkan som närmast är islam-kramare).

S uppfattas numera som ett extremt vänsterparti med stark sympati för woke- och cancelkultur. Det var under det amerikanska presidentvalet 2016 som Hillary Clinton gjorde sitt berömda uttalande om de grupper som stödde Trump. Hon kallade dem ”föraktliga” (deplorables). Stora befolkningsgrupper, inte minst arbetare och människor utan högre utbildning, kände föraktet och tydde sig till Trump.

Eliternas avsky för SD och dess sympatisörer är frapperande. Borde inte den gamla ”regimens” ledare för länge sedan ha ställt sig frågan om de på något sätt bidragit till den misstro mot dem själva som vällt fram under det senaste decenniet? Kan något i deras maktutövning ha brustit, så att de måste ta en del av ansvaret för SD:s popularitet?

Man anar hos de styrande eliterna i Sverige — ja, även i Västeuropa — ett drag av inbilskhet och fantasilöshet, för att inte säga verklighetsflykt.

Lars Hässler