Nu är pingsthelgen här och som alltid känner jag både glädje och ett visst mått av vemod. Glädje över försommargrönskan, doften av hägg och syrenknopparna som är på väg att brista ut – vemod över tider som flytt och människor som inte längre är med i min vardag. Men som alltid, i samband med svenska traditioner, fylls jag också av vrede över hur dessa förminskas av institutioner som faktiskt har i uppdrag att bevara dem.

Nordiska museet är ett av de mest talande exemplen på hur statliga institutioner tar sig för att skriva om vår historia och förminska – kanske utplåna – våra traditioner. Det spelar ingen roll om det är jul, påsk, pingst eller midsommar – Nordiska museet formligen överöser oss med budskapet att våra traditioner inte existerar.

Detta skrev jag om förra året, i samband med pingsten:

Vid sidan av påsk och jul är pingst en mycket viktig högtid i den kristna traditionen. Om man tar del av Nordiska museets information om pingstens traditioner i Sverige kan man dock få intrycket att just ingen firar pingst längre. Där står nämligen att läsa att ”Under pingsten pryddes kyrkorna med lövruskor och ljus, och nattvardsbarnen – konfirmanderna – gick fram för första gången.”

Nordiska museet är också mycket noga med att betona att pingstprocessionerna var strikt ordnade, ”med männen först och kvinnorna därefter”.

Idag går det inte att hitta något alls om pingsten på Nordiska museets webbplats. En sökning på ordet ger visserligen en träff men länken leder till en sida om påsk.

Nåja, det spelar ingen större roll. Nordiska sysslar ändå inte med något bevarande av svensk kultur, inte heller med att berätta om våra traditioner utifrån verkligheten. Narrativet är ett helt annat, nämligen att förminska dessa traditioner så mycket som möjligt och i varje mening med emfas poängtera att allt som vi tror är svenskt egentligen är något helt annat.

Nu är det naturligtvis så att alla kulturer hämtar av varandra, såvida det inte rör sig om en helt stängt kulturell grupp som totalt saknar samröre med sin omvärld. Men om man ska tro på Nordiska budskap (vilket många dessvärre faktiskt gör) är det just bara i Sverige det här är påtagligt. Det är aldrig något problem att lyfta traditioner i andra länder som specifika just för deras kultur. Men i Sverige får det inte ske.

Det här bottnar i en mångårig politisk agenda som syftar till att förminska den nationella självkänslan och göra svenska folket mer mottagligt för det socialdemokratiska samhällsexperiment – ett experiment som visserligen gav oss folkhemmet men som också tog ifrån oss en försvarlig del av vår ryggrad och vår stolthet.

Att vi idag har en borgerlig regering gör ingen skillnad i den frågan – Nordiska museet är en renodlat socialdemokratisk institution som inte förmår förmedla det svenska kulturarvet utan politiska förtecken.

Foto: Flygfoto över Nordiska museet, Wikimedia Commons