För att inte överbelasta min hjärna med tankekrävande material (som till råga på allt kan vara fel vilket är lätt hänt om materialet ska behöva passera just min hjärna) så är dessa rader författade enligt den mindre krävande textmallen KPLS (Krönika på lätt svenska). Dessutom ska jag börja med ett rasistiskt skämt vilket för det mesta gör publiken gynnsamt stämd.

Skämtet kommer från den tid då tyskarna relativt nyligen hade förlorat ett världskrig och det därför ansågs comme il faut att driva med alla de stötande egenskaper vilka tyskarna tillskrevs såsom grymhet, plikttrohet, benägenhet att på universitet med värja tillfoga kollegorna ansiktsärr genom sabelhugg samt ambition att förvärva statligt husmorsdiplom. Tysken själv hade ingen humor. Därför skojade man gärna om att världens kortaste bok antingen hette Tysk humor genom femhundra år eller Italienska krigshjältar.

En vän till mig var särskilt rasistiskt lagd när det kom till tyskar. Fick han se en tysk slog han ihop klackarna på tyskt manér och uttalade följande sats med strålande ansikte:

Es gibt zwei Wörter in der deutschen Sprache, die mich besonders freuen: ”Strafen” und ”Verboten”.

Nu för tiden hade min vän, om han insisterat på att på det detta sätt nojsa med alla tyskar han stötte på, sedan länge, kanske upprepade gånger, varit utsatt för svensk bestraffning för något slags etnisk diskriminering. Kanske hade även jag, om jag som min vän under flera år på Universitetet i Göttingen fått tydlig kontakt med mensursablar och därför vant mig att så småningom, vid pass nu, högakta koncept som Straff och Förbud. Ty sedan folk med min väns skämthumör under några årtionden fått lägga band på sin skojfriskhet har tidsandan grundligt förändras vilket även bör uppmärksammas här hos oss på KPLS. Nu för tiden kan man knappt öppna en tidning förrän man får ta del av en partiledare eller annan framstående person som kräver Skärpta Förbud och Strängare Straff.

Hur har denna gradvisa förändring av tidsandan gått till? Det konstiga är väl att mentalitetsförändringen inte gått ännu fortare. Troligtvis är det Hitlers fel, ty han var noga med plikt- och skyldighetsuppfyllnad, taktfast marsch i raka led, strikt avhållsamhet från alkohol och kött, välputsade uniformer, ögonblicklig lydnad, hopp om snart utvecklade atomvapen samt en stark offervilja för fosterlandet.

Innan Hitler avvecklade sin verksamhet, vilket förbryllade många av oss svenskar, var vi i stort sett likadana som de lydiga tyskar som min vän gycklade med. Se här – vips bara – en ny teori om varför svenskarna så snabbt förvandlade oss till en politiskt korrekt humanitär stormakt, länge den främsta på jorden! Jo, det var för att vi efter kriget ville ställa oss så långt från den reguljäre tysken och därmed från vårt eget ursprung som vi förmådde. Men effekterna av den generösa invandringen, den givmilda välfärdspolitiken och vår oändliga ambition att betala för alla gamla och nytillkomna offers upprättelse från sina lidanden känns nu som ett slag med en disktrasa i fejset. Nu – fast långsamt! – formeras en ny mentalitet där vi börjar drömma om våra gamla germanska dygder från den tid under hundratals år när Sverige var lika förtyskat som vi nu med tilltagande motvillighet är amerikaniserade.

Det kanske slutar med att vi börjar läsa den obegriplige Hegels förklarande teorier om Världsandens krumbukter.