”I valet mellan att försörja sig själva och att låta sig försörjas av andra föredrar de flesta det andra alternativet.” När jag någon gång kommer in på seriösa diskussioner om svensken och hans samhälle och framför denna tes, vilket inte sker så ofta eftersom det vilar en ständigt inandad förljugenhet i vår atmosfär, möts jag ofta av mothugg av innebörden att jag har en nedlåtande människosyn. Skulle jag själv välja socialen framför arbetsmarknaden, va?

”Nedlåtande?” säger jag förvånat om jag orkar delta i denna svenska charad och paradgren som går ut på att ständigt påminna varandra att socialstaten och politikerväldet är vår eviga styrka samt att de som påstår något annat är folkfiender.

”Det är klart att jag skulle välja socialen framför arbetsmarknaden om försörjningsinrättningarna bara fick tävla på lika villkor”, säger jag, ”och det skulle du också”. Med det menar jag att socialen inte har tillräckligt attraktiv ersättning att erbjuda. Man tjänar för dåligt som socialfall. Å andra sidan, och det är en fördel som inte ska föraktas, kräver inte socialen min närvaro. Jag kan året runt träna till Vasaloppet eller fördjupa mig i Kants filosofi.

Så varför skulle någon svensk välja den hårda, kalla, krävande arbetsmarknaden framför det omtänksamma och milda socialkontoret? (Jag undrar om socialen bjuder klienterna på kaffe medan de väntar på audiens hos den vänliga socialassistenten. Gratis kaffe är ett låg-konfrontativt sätt att etablera en uthärdlig relation där aggressivitet vore mer naturlig eftersom socialfallet är kränkt och vill ha mycket mer betalt och egentligen hatar assistenten som inte vill höra på det örat.)

Välfärdsstaten i sin fullt utvecklade form är en samhällskonstruktion med maximalt ett halvt sekel på nacken. Som de flesta samhällsbyggen är den en hierarki med den ovanliga egenskapen att det understa skiktet inte har till uppgift att försörja de högre skikten, vilket alltså är den naturliga ordningen sedan årtusenden, utan tvärtom att lida så övertygande att de i de ömsinta skattebetalarnas ögon motiverar försörjningen av de övre skikten i välfärdshierarkin hela vägen uppifrån politikerväldets högsta topp ned via de förnämsta administratörerna som aldrig opererat en blindtarm eller gjort en orosanmälan eftersom de egentligen tillhör politikersfären (vid vars sammanträden det inte bara bjuds på kaffe utan dessutom frukt), hela vägen förbi undersköterskorna och ambulansförarna (som man lätt känner igen när de intervjuas på teve eftersom de ofta är äkta förbannade för övertidsreglerna – därtill uppviglade av sitt fack – till skillnad från politikerna som bara intresserar sig för att förtala sina partipolitiska motståndare).

I kraft av sin kontroll över den svenska statsapparaten ansvarar välfärdskomplexet numera för den ständigt berättade historien om det moderna Sverige. Den går ut på att livet gradvis, trots välfärdsstatens ansträngningar, blir allt svåruthärdligare för klienterna vars lidanden ständigt fördjupas vilket i tidningarna omvittnas av välfärdsstatens personal, framför allt de lägre skikten som inte skäms att via media ta till brösttoner och rapportera om drastiska åtgärder som påminner om skott i foten, till exempel blockerade ambulansfärder som snarast gör allmänheten rasande när den fått hjärtinfarkt men inte blir skjutsad till sjukhuset.

Man skulle tro att ett vård- och välfärdsmonopol som det politikerväldet har byggt upp till sin försörjning och bekvämlighet skulle utsättas för konkurrens när dess defekter så ofta och tydligt förklaras för folket som inte har någon annan stans att vända sig. Protester kan inte framföras på annat sätt än genom medierna. Vill någon konkurrera är tidningarna stället att artikulera budskapet.

Nu, i SvD, har Frälsningsarmén, snälla, trygga, omtänksamma och vänliga Frälsningsarmén, tagit upp kampen mot det reguljära politikerstyrda välfärdskomplexet som inte klarar sådant som Frälsis lätt skulle greja. Frälsningssoldater är rena, hederliga, vänliga och har snygga kläder. Man önskar dem lycka till:

För en tid sedan ringde en handläggare på Social­tjänsten till en av våra kårledare. Handläggaren arbetade inte själv med ekonomiskt bistånd eller försörjnings­stöd, men hade mött en kvinna som fallit mellan stolarna och av oklar anledning inte beviljats någon ersättning. Kvinnan hade inte ätit på fyra dagar, eftersom hon hade gett den enda mat hon hade till sin dotter. Vi kunde hjälpa både kvinnan och hennes dotter med mat och kläder. Men med löfte från Social­tjänsten att handläggaren skulle se till att kvinnan fick den ersättning hon hade rätt till.

Det är lätt att förstå kvinnans prioritering, men visst skaver det i hjärtat när en mamma i Sverige ska behöva svälta sig själv för att barnen ska ha möjlighet att äta? Och nog är det lite bakvänt när Socialtjänsten vänder sig till Frälsnings­armén för att någon av deras klienter är akut hungrig och inte har råd med mat. Vad säger det om välfärds­skyddet?

Så här får det inte fortsätta.

Vi och andra hjälporganisationer gör vad vi kan för att möta de större behoven och täta läckorna i välfärds­båten. Men i längden håller inte detta. Vi har inte de resurser som krävs för att vara en alternativ socialtjänst, och våra medarbetare möter nu allt fler människor i akut utsatthet. Om inte ännu fler människor ska drivas in i akut utsatthet krävs en förändring.

Frälsningsarmén efterlyser politiskt ansvar för alla de människor som nu riskerar att gå under i väntan på att deras ärenden ska handläggas. Om vi och andra civila aktörer ska ta ansvar för de människor som faller mellan stolarna behöver vi rimligen kompenseras för den uppgiften. Och annars behöver revorna i välfärds­nätet lagas omedelbart, så att Social­tjänsten och Försäkrings­kassan klarar sina uppdrag. Som det är nu faller människor handlöst mot marken, eftersom välfärden inte fungerar för dem som drabbas av det oväntade.

Såklart man skulle välja Frälsis om det inte vore för det härskande monopolet.