Som så många andra snåla pensionärer snokar jag hellre i mina egna hyllor på jakt efter något läsbart än jag köper dyra böcker i affärer. Bibliotek är det inte tal om ty de flesta böcker tröttnar jag på och glömmer i någon vrå i stället för att återlämna till kommunen. Förresten är jag rimligt säker på att hyllböckerna går att läsa eftersom jag tydligen gjort det tidigare utan att kassera dem.

Nu blev det Arthur Koestlers Pil i det blå, den första delen av författarens självbiografi som publicerades 1952 när författaren var 47 år och odlade sitt rykte som en av Europas intelligentaste människor, ett renommé han inte sticker under stol med. Under 1930-talet hade han förvandlats till en alltmer djupare troende kommunist men inte av den typ som deltog i den väpnade kampen för revolutionen och de fattigas befrielse utan av den typ som i egenskap av ledande journalist vid Centraleuropas mest kända och framgångsrika tidningshus, Ullsteins, fick tillfälle att känna hela världen genom att resa vart som helst och träffa framgångsrika personer som liksom han själv och ägarfamiljen Ullstein var judar.

Det är inte utan att jag känner igen – eller åtminstone med lite god vilja kan läsa in – vår tids Sverige i det tidiga trettiotalets Europa. Visserligen var det politiska våldet naknare och fattigdomen mer stötande men liksom hos oss var problemet att det statliga våldsmonopolet hade brutit samman. Rätten var något olika vänsterrörelser som kommunisterna och socialdemokraterna slogs om på gatorna alltmedan nazisterna val efter val blev en allt starkare rörelse.

Koestler ger en del inblickar i stämningsläget i sitt eget sociala skikt – alltså de intellektuella, journalisterna, författarna, advokaterna och så vidare – under perioden fram till 1933 när Hitler skaffat sig diktatoriska befogenheter. Även om jag inte vet precis hur snacket går hos Dagens Nyheter eller någon annan snarlik redaktion idag så föreställer jag mig att den tidens väluppfostrade intellektuella påminner om vår tids. Vad var det som fick Ullstein-tyskarna att nästan omärkligt förvandlas freån renhjärtade liberaler med respektabla synpunkter till fega och inställsamma medlöpare till nazisterna? Hade de blivit tvingade av de nya makthavare som Hitler hade med sig eller hade de själva konverterat till en ny lära som erbjöd ett bekvämare liv?

Koestler redogör för en incident. Med sin liberala ideologi hade förlaget sedan länge bekämpat dödsstraffet i Tyskland. Men sedan nazisternas kommit till makten hade en pederast blivit tagen för mord. Skulle han avrättas? Vad skulle förlagets tidningar argumentera?

VD:n sa att mördaren var en otäck typ och att krav på mildring av domen skulle reta allmänheten ”och det kan vi inte kosta på oss i dessa tider”. De närvarande journalisterna kände sig så osäkra på sina poster att ingen kom sig för att protestera:

I en handvändning avbröts en kampanj som vi med brinnande övertygelse hade fört i flera år. Det var endast en av en rad kapitulationer men den var speciellt iögonenfallande eftersom den inte hade direkt samband med politiken. Vi kapitulerade inför massans hastigt tilltagande brutalisering. I det fåfänga hoppet att vinna allmänhetens gunst offrade vi på ögonblickets ingivelse hela den sociala filosofi som gick ut på att rättvisans uppgift var att skydda samhället, inte straffa.

Från slutet av 1932 började gradvis ett målmedvetet utbyte av medarbetare. Ullsteins var judar men i den cyniska upprensningen sökte de med indirekta metoder att ge företaget en mer ”arisk” prägel. Alla offren för upprensningen var judar.

Rädslan dominerade atmosfären i förlagshuset på Kochstrasse och denna i sin tur återspeglade den fruktan och osäkerhet som rådde i hela landet. Vi höll i smyg ögonen på varandra och undrade vems tur det skulle bli nästa gång.

Weimarrepubliken var dömd till undergång. Den tyska liberalismen hade svikit sin övertygelse och vanhedrat sig utan att öka utsikten att behålla livet. Ej heller var mer att hoppas av socialdemokraterna. Principlöshet, opportunism, ryggradslöshet och kompromissande fyllde deras meritlista från det gångna kvartsseklet. Sedan krossade socialdemokraterna arbetarresningarna i Ruhr och Sachsen med en hänsynslöshet som vittnar om styrkan i deras brodershat.

Jag tror att Koestler som inte hade något att säga till nazisternas försvar här frågade sig om nazismen var Hitlers fel eller tyska folkets. Skulle något liknande kunna hända i Sverige?